Örngott

About the object

• about
  Närmast kvadratiskt örngott av finvävd bomull. Handsytt och fållat med nästan osynliga stygn. Dubbellagd bred kant, 7,5 cm runtom som på ovansidan avslutas med en tunn linje av ett tätt och fint hålsömsbroderi. Kantad runtom med 4 cm bred langetterad volang eller krus. Öppning i sidan med tre par handvävda örngottsband. Saknar...

  Närmast kvadratiskt örngott av finvävd bomull. Handsytt och fållat med nästan osynliga stygn. Dubbellagd bred kant, 7,5 cm runtom som på ovansidan avslutas med en tunn linje av ett tätt och fint hålsömsbroderi. Kantad runtom med 4 cm bred langetterad volang eller krus.
  Öppning i sidan med tre par handvävda örngottsband.
  Saknar monogram.
  Anm: Några smärre fläckar.

  Expand text Collapse text
• DesignationÖrngott
• Precise designation
  • Örngottsvar
  • Brudörngott
• IdentifierUM033789
• Indexing termTextilier Bäddtextilier Sängkläder Livets högtider Bröllop Bröllopsgåva
• Type Thing

• Dimensions value
  • Lengthinkl. volang770.0 mm
  • Widthinkl. volang740.0 mm
  • Widthvolang40.0 mm

• MaterialsBomull

• ColourVit

• TechniquesBRODERAT HANDSYTT

• Other information

  Ur Signe Hellbergs memoarer, s. 4 - 5, Arkivnummer 482, Enskilda arkiv,:

  "Den 25 oktober 1863

  Mammas bröllop firades ej i morfars hem utan hos Zelanders i det ovannämnda huset vid Kungsgatan. Pappa hade för sig och sin brud hyrt den mindre lägenheten - fyra rum och kök – belägen i samma våning som och i omedelbar anslutning till den Zelanderska; måhända var det därför som denna familj ställde sina rum till förfogande. Hos morfar var utrymmet ej tillräckligt för att anordna ett bröllop. Om detta har jag inhämtat följande.

  Gästerna samlades i den för Pappa och Mamma i iordningsställda lägenheten, och därifrån tågade brudparet, följt av brudens yngsta syster, den femåriga Hulda, samt flera par av tärnor och marskalkar, in i den stora salongen, där vigseln förrättades av Pastor Oberlin. Tärnor bland andra voro brudens tre ungdomsvänner: Charlotte Bruhn, sedermera gift med telegrafkommissarie Hedlund, Hulda Vising, som blev den aktade läroverksadjunkten Uhrbergs maka och Charlotte Lundberg, under många år föreståndarinna vid flickskolan i Uddevalla. Axel Koch, en frände till Pappa, var en av marskalkarna.

  Våningen var rikt eklärerad. I varje fönster stod en "blomsterbukett" , flankerad av brinnande ljus; när den tjugoåriga bruden, som var mycket söt, efter tidens sed visade sig i ett fönster, torde effekten ha varit strålande.

  Brudpallarna, med korsstygnsbroderade rosor och liljor, voro en gåva av två tärnor, som förfärdigat var sin pall. En annan tärna, Charlotte Lundberg, hade skänkt brudörngotten, två stora och två små, sydda med hålsömsfållar och kantade med langetterade krus, allt utfört för hand av tärnan själv. Förutnämnda Axel Koch hade förärat brudparet två vita, halvt genomskinliga vaser med bladornament i relief, vilka fingo sin plats i förmaket på den förgyllda spegelns marmorskiva. Dessa vaser, som Mamma var mycket rädd om, voro för oss oskiljaktigt förenade med spegeln; vi kunde ej tänka oss spegeln utan dem, ej heller vaserna annorstädes placerade.

  Och så låter jag den yngsta "bröllopsgästen, den lilla brudnäbben Hulda, nu åttioårig, berätta, vad hon minnes:

  "Det var i den stora salen, som Therese blev klädd till brud. Klänningen var av vit moll och silketyll med många underklänningar och ett långt släp. Farmor satte på henne kronan, i det att hon uttalade orden: I Jesu namn. Sedan åkte Therese och jag till bröllopshuset i major Kochs täckvagn. Thereses klänning tog så stor plats i vagnen, att jag inte fick rum bredvid henne utan måste stå. Här sedan hästarna ryckte till, föll jag överända i hennes knä, och då blev hon missnöjd på mig, för hon var så rädd om sin bruddräkt. Det var ett fint bröllop med mycket gott att äta. Men jag grät hela tiden. Dagen därpå var det annandagsbröllop hos herr Malm".

  Brudslöjan jämte myrtenkransen och kronan gömde Mamma. De förvarades i en grön papplåda, som stod på hyllan i barnkammargarderoben. När de sista gången togos fram, låg Mamma i sin kista. Slöjan, kransen och kronan följde henne i graven. Lika kärleksfullt hade Mamma gömt sitt brudlinne. Då Mamma en gång sysslade i en av sina byrålådor, tog hon fram en nätvirkad väska. *Detta, som ligger här” sade hon till mig, "skall Mamma ha på sig, när hon är död". Ack, vad jag sedan var rädd för den byrålådan, som jag tyckte innehöll allt ont och svårt i världen."

  Expand text Collapse text