Samuel Johansson, ”Samuel på Stortorpet”, föddes den 6 december 1898 på Övre Stortorpet i Långvak. Han avled där den 10 mars 1992.
Samuel var son till krukmakaren Johan Johansson (1848–1925) och yngste bror till krukmakaren Karl Johansson (1881–1943), som i sin tur hade skolats av sin far Nils Nilsson, den förste krukmakaren i trakten. Det var han som upptäckte den fina leran i området. 1870 byggde Johan en keramikverkstad på Övre Stortorpet. När han avled 1925 övertog sönerna Karl och Samuel verkstaden.
Samuel tillverkade till en början bruksföremål. Senare kom han i kontakt med formgivaren Riborg Böving som formgav och dekorerade föremål som Johansson drejade. Så småningom utvecklade han sina dekorer, bland annat genom en mycket gammal teknik som kallas hämring. Metoden ger lerfärgade prickar i ett piplere-lager, utfört med ett fjädrande verktyg.
Efter en tid anställde bröderna keramikern Carl Johansson, kallad Kalle Bellman, men det var Samuel som stod för nytänkandet i formgivningen. Han skapade mönster och dekorationer till keramikföremålen. När brodern Karl avled 1943 övergick Samuel till enbart prydnads- och konstkeramik.
1949 byttes de vedeldade ugnarna ut mot elektriska. Samuel drev då verkstaden tillsammans med systersonen Torbjörn Eliasson fram till cirka 1972. Hans systers barnbarn Ulla Nilsson lärde sig dreja med hjälp av Samuel.
Krukmakeriet är idag ett byggnadsminne och ett museum. 2013 visades en utställning med bland annat Samuel Johanssons keramik på Rackstadsmuseet i Arvika.
