DigitaltMuseum
Drottning, regent, av Sverige 1389-1396. Även Drottning, regent, av Danmark. Drottning, regent, av Norge.

About the object

History

    • Margareta (danska Margrete I), född i mars 1353, död 28 oktober 1412, regerande drottning av Danmark, Norge och Sverige, dotter till Valdemar Atterdag. M. bortgiftes redan som tioåring med Håkan Magnusson, kung av Norge och son till den svenske kungen Magnus Eriksson. Hon födde 1370 sonen Olof, som hon efter sin fars död 1375 fick vald till kung i Danmark. När Håkan dog 1380 ärvde Olof Norge, men M. styrde som hans förmyndare båda rikena. Sedan sonen dött 1387 lät hon sig utses till regent i Danmark och Norge. M. drev på 1380-talet en aktiv utrikespolitik med det av Håkan och Magnus Eriksson ärvda huvudmålet att erövra Sverige från Albrekt av Mecklenburg. Men först reglerade hon Danmarks förhållande till hansestäderna, som 1385 traktatsenligt återlämnade de för kontrollen av Skånemarknaden viktiga slotten och städerna vid Öresund. Året därpå bilades en tvist om Sønderjylland med greve Gerhard av Holstein (d. 1404), och 1388 adopterade M. sin systerdotterson Erik av Pommern och fick honom erkänd som norsk tronföljare. Sedan M. sålunda fått ryggen fri koncentrerade hon sig på kampen mot Albrekt. M. slöt 1388 på Dalaborg förbund med en grupp svenska stormän som efter drotsen Bo Jonssons (Grip) död 1386 hade kommit i besittning av flertalet av rikets borgar jämte väldiga jordagods, och hyllades av dem som Sveriges "fullmäktiga fru och rätta husbonde". År 1389 besegrade de förbundna Albrekts här vid Falköping, varvid kungen själv tillfångatogs. M. hade nu samlat hela Norden under sin spira. Därmed hade hon också avsevärt förbättrat möjligheterna att hejda det tyska inflytande som på skilda områden hotade att tillväxa i Norden. Alltjämt innehade dock mecklenburgarna de strategiskt viktiga Stockholm och Gotland. Med sjörövarorganisationen vitalianerna som redskap etablerade de handelsblockad mot M:s välde. Först 1395 träffades en uppgörelse, genom vilken bl.a. Albrekt frigavs; dock fortsatte vitalianernas härjningar. Året därpå genomdrev M. att Erik av Pommern genom val kunde foga Danmarks och Sveriges kronor till den norska. Därefter ansåg hon tiden inne att ge personalunionen mellan sina riken en fastare och mer permanent rättslig form. I samband med Erik av Pommerns kröning 1397 grundades så Kalmarunionen genom att ett stort antal riksråd från de tre rikena svor kungen trohet i former som bör ha garanterat deras samhörighet också efter hans tid. Kröningen av den ca 15-årige kungen innebar inte att M. överlämnade de förenade rikenas styrelse till honom. I själva verket fortsatte hon att regera dem ända till sin död. Hennes strävan gick ut på att stärka centralmakten och säkra kunglig dominans inom denna på rådsaristokratins bekostnad samt förbättra de offentliga finanserna. Hon kallade sällan till rådsmöten, gav sina pålitliga anhängare befälet över riksborgarna och genomförde reduktioner, främst av adels- men också av kyrkogods. Motståndet hon mötte var starkare i Danmark och Sverige än i Norge, där adeln i hög grad hade försvagats under 1300-talets lopp. Det var ett välde med stark kunglig centralmakt som M. 1412 lämnade i arv till Erik av Pommern. M. är begravd i Roskilde domkyrka. Synen på M. har växlat. Både äldre krönikörer och en del moderna forskare har sett henne som en hänsynslös och beräknande maktmänniska. Inom 1800-talsskandinavismen hyllade man henne däremot som en idealgestalt, besjälad av den idé om Nordens enhet som hon för en kort tid lyckades förverkliga. #www.ne.se 2007-07-16, Lennart Sjöstedt #2007-07-16

    • Födelse: 1353

    • Död: 1412

References

License information

  • License Inga rättigheter reserverade (CC0)

Metadata

  • Alternative name56557 - Nordiska museet, Primus
  • Part of datasetKungligheter (Nordiska museet)
  • ProviderKulturNav
  • Date publishedOctober 27, 2016
  • Date updatedMay 2, 2024
  • UUID35a1accc-7405-4395-8ebd-08caf11bdc36

Share to