Skolvägen [Oljemålning]

About the object

• aboutOljemålning på duk, ramad i enkel guldlist.
• ArtistBohlin Landström, Tora
• TitleSkolvägen
• IdentifierUM033737
• Materials and techniquesOlja på duk
• Type Fineart

• Other information

  Målningen är en av 21 i sviten ”Barnsliga bilder med gullkant på”. Här skildrar Tora Bohlin Landström upplevelser från sin barndom vid mitten på 1920-talet i norra Bohuslän. Teman är vardagens arbete, förhållande mellan vuxna och barn, uppfostran, årets och livets högtider, lekar, kalas, dans, emigration, vandringsfolk. På varje motiv finns barnen med liksom djur av alla de slag. Stilen är naivistisk, detaljrik och ofta humoristisk.

  “Barnsliga bilder med gullkant på” är målade i början av 1980-talet och är publicerade med Tora Bohlins egen text i boken med samma namn. Den utkom på Bohusläns museums förlag 1986 och samma år visade Bohusläns museum också en utställning med bilderna.

  Målningarna är en gåva av Tora Bohlin Landströms söner.

  Expand text Collapse text
• Indexing termKonst Målningar Barndom
• Specific subject termsBarndom Lek Lekar Stenbro Valvbro Sommar Katt Barfota
• General subject termScen
• Subject

  Nu har jag med börjat skolan

  Vi har sällskap med andra barn från gårdar efter vägen. Ibland väntar vi på varandra. Annars lägger vi en liten sten på en stubbe, och den puttar vi ner på morgonen så de andra vet att vi har gått. Jag behöver inte bära något för det gör Allan och Göran. De bär ryggsäckar, som vi har böcker och skolmaten i. Skolmaten är smörgåsar och mjölk, som vi har i vichyvattenflaskor med patentkork på. Patentkorken är av vitt porslin med en röd gummiring på, så knäpper man fast den med en ståltrådsgrej, och då blir det alldeles tätt så ingen mjölk rinner ut över böckerna.

  Det är hemskt viktigt att vi är rädda om böckerna, för dem får pappa betala. Allteftersom vi ungar "växer" i dem, och ärver dem av varandra, klär mamma om dem med ny vaxduk. Min bok är gul med gröna päron och lila plommon på, och luktar speciellt trevligt, tycker jag.

  Vi sitter ute och äter när det är vackert väder, annars sitter vi i bänkarna och på skohyllan.

  Alma Stenvall heter vår lärarinna. Hon har en tös som heter Ann-Britt. Vi är lika gamla Ann-Britt och jag. Ibland blir jag bjuden att stanna över hos Ann-Britt, och då leker vi hela eftermiddagen, och sen ligger vi och fnissar och viskar tills vi somnar i samma bädd.

  Nu är jag inte Ojan längre. Inte i skolan. Här är jag alltid Tora. Jag har fått många nya kamrater. Det är fler pojkar än flickor i vår klass. En pojke har en alldeles onaturligt ren tumme. Den håller han i mun och suger på, och rätt som det är så sover han. En annan pojke stammar när han skall svara på frågor, fast han kan alltid, men han stammar så han blir alldeles röd, och sedan skrattar han och är så glad och rar. Jag tror inte det är någon som retas med honom.

  Vi leker så roliga lekar på rasterna. Mest är det nog ringdanser som, "Det står en gosse uppå en ö, uppå de grönskande vallar" och "Jag gick mej ut en afton uti en lund så grön" och så förstås "Flickan hon går i ringen med rödan gullband". Så "mal" vi och "väger salt", och leker "Bro bro bränna", "Mor och alla hennes pepparkakor", "Kattas bröllop" och "Anka, ganka, gås i lann, räven är inte hemma, han är borte i andre lann, å slaktar fete galtar" och mycket annat som är så roligt.

  Ibland är pojkarna med och är jägare när vi leker "Hund och hare" och när vi leker "Änkeleken" och "Kungens söner".

  När rasten är över får vi stå i två led. "Rättning, ställning, rakt fram" säger lärarinnan.

  Vi har en "ronsa" i en gammal stor björk på skolgården, där vi brukar gunga till skiftes, tjugo gånger var. En dag när jag ville vara extra snäll vid Judit, min bänkkamrat, så fick hon "ronsa" min tur med, och när vi just kommit in och satt oss och tagit upp skolböckerna, så kräktes Judit över bok och bänk och förkläde och över mej med. Då blev lärarinnan så arg, så först slängde hon ut Judit, och sen åkte jag också ut, med några rapp av linjalen och tillsägelse att hjälpa Judit. Med vad, visste jag inte, men där stod vi i alla fall ute på gården och glodde dumt och olyckligt på varandra.

  Alla flickorna har långa flätor, men en dag kommer Ellen och har kortklippt hår. Du milde petternicklas, vilket liv det blir på lärarinnan då. "Gjorde jag rätt skulle du få gå hem och knyta fast vartenda hårstrå", sa hon. "Fast du vill förstås att jag skall stackre dej på rampen" — säga stackars dej och klappa dej på stjärten - så brukar hon säga när hon är riktigt arg och det är hon inte alltför sällan, men hon kan vara mycket snäll och rolig också.

  En annan gång var det väldigt sorgligt för då kunde inte Herman Falk katekesläxan. Det berodde på att Allan och Herman bråkat på hemvägen dagen före, och då hade Allan sparkat till korgen som Herman hade läxböckerna i så det yrde blad ur katekesen, och det var just de bladen som läxan var på förstås. Därför var det klart Allans fel att Herman inte kunde läxan. Ja, då så skulle minsann Allan få "sitta kvar". Sitta kvar? Vad skulle hända då? Skulle Allan få stryk tro? Jag vågade inte fråga om det, men vår vana trogen hemifrån, om stryk hotade så satte jag väl igång med att tjuta och snörvla. Eftersom det var första lektionen på morgonen så fick jag hålla på och böla mest hela dagen. Men det hjälpte inte. Allan fick "sitta kvar".

  Vi satt på andra sidan dalen och väntade, och det tog inte lång stund alls, innan han kom springande. Men han var så flygande sinna - arg — för att jag satt där och böla, så han högg tag i mitt ena ben och drog mej utför sluttningen, och klänningen kasade upp, och de andra ungarna kunde se att mina kalsonger sprack. Ja, det var så olyckligt och skamligt och illa, så jag fick allt hålla på med gråtandet lite till.

  Jag var egentligen glad för att det inte hänt något med Allan, och han var ju snart go igen, och det var bra. Men vi talade förstås inte om det hemma.

  Annars är det väldigt spännande och roligt i skolan om dagarna, för det är vägarbetare som spränger i Kleven, och då får vi allesamman tränga ihop oss i lärarinnans trappuppgång, där det blir alldeles mörkt när dörrarna stängs. Då är det alltid någon pojke som passar på att dra i en fläta eller nypa en flicka som han tycker om, lite försiktigt bara. Och flickorna skriker förstås.

  Rallarna kommer och sätter upp luckor för fönstren, och så ropar de: "Tääänt va de hääär", och sen smäller det, och stenbumlingar och flisor yr omkring väggarna. Vi tycker det är väldigt bra för då måste lektionen avbrytas en stund och rasten kommer fortare.

  De pojkarna som håller utkik på de stora råttorna som smyger runt hönshuset, är inte ledsna de heller, när de alltibland springer från läxförhör och ut på råttjakt - med lärarinnans glada uppmuntran och vi andra ungar nyfikna i fönstren.

  På hemvägen är det alltid någon som skall in i affären i Skåneröd och handla. Ulla i Västersäter eller "Rosegunnar". Gunnar Roos heter han allt, men vi säger "Rosegunnar." Då har Henry som är sexton år och står bakom disken, dagens stora nöje. "Ä dä du Allan som ä starkast i da?" "Nä dä ä nog Gunnar".

  "Fast jag tror allt att Allan kan ta dej i da".

  "Men du Gunnar ä längst, så du lägger nog Allan."

  När han hållit på så ett tag och retat dem, så flyger de ihop och rullar runt i dammet på golvet. Och Henry hejar på dem, än den ene, än den andre, tills de gett och fått så mycket stryk de kan tåla för den här gången. Vi andra håller oss efter väggarna, tills det hela är över, och hjältarna torkat bort det värsta av snor och näsblod. Så får de kanske var sin karamell av Henry, som belöning och plåster på såren. Annars gör de det gärna, och alldeles gratis.

  Föreställningen är över, och Allan hjälper Gunnar med den stora tunga korgen med varor. De bär den emellan sig upp för alla branta backar och de är de allra bästa vänner i världen.

  Tora Bohlin Landström ur "Barnsliga bilder med gullkant på", sid. 76 - 80.

• TitleSkolvägen (bildtext)
• DesignationOljemålning
• Catalog levelGruppering

• Dimensions value
  • Height450.0 mm
  • Width650.0 mm
• TechniquesOlja