Spetskrage sydd i Reticella-teknik.
Licens: Creative Commons.
Spets - från dyr detalj till vardagsmat
Spets är något som de flesta känner igen. De återkommer i kläder, hela brudslöjor och detaljer på dukar i alla storlekar. Idag är det ett material bland andra som är lätt att få tag på och det finns en uppsjö av former av maskintillverkade spetstyger och spetsband. Innan maskiner kom in i bilden tillverkades däremot all spets för hand, i en mängd olika tekniker. I Europa har det dessutom utvecklats många traditioner som talar om hur en spets ska göras och se ut, och då i specifika mönster. En del av de finns noterade hos UNESCO. Men var började det någonstans?
Vad är en spets?
En spets är någon form av genombrutet, mönstrat textilt material. Ibland är det ett tyg, ibland band. Spets kan se väldigt olika ut och görs med lika många varianter som det finns människor. Olika städer i Europa hade sina egna tillverkningsindustrier med olika mönster och tekniker. Spets var under 1400- till 1700-tal en självklar dekorationsdetalj på både mans- och kvinnodräkter. Det tog tid att tillverka spets och det gjorde den dyr, så det var en produkt för den som hade råd. I perioder har spets varit riktigt dyr och värd lika mycket som juveler. Den var så åtråvärd av dem som hade råd att det smugglades spets från de mest eftertraktade städerna, däribland Venedig. När ett plagg var utslitet så togs spetsen försiktigt av och sattes på nya plagg. Spets har alltså på grund av sitt höga värde sparats. I Sverige fanns historiskt s.k. förläggarverksamheter i bland annat Vadstena, vars spetsar spreds i hela landet.
Tekniker
Skyttel till frivolitet
Hallands kulturhistoriska museum
Nedan kommer några exempel på tekniker som använts i Sverige. Den som har tittat på lite äldre kläder eller en äldre släktings linneskåp känner nog igen en del av dem.
Frivolitet -
Tekniken bygger på att knyta eller “slå” knutar i olika mönster och täthet runt en hjälptråd eller bas med hjälp av en ny tråd. Denna tråd rullas på en liten skyttel. Sakta formas ringar och bågar till ett spetsmönster som kan sammanfogas med varandra i olika former. Detta kallas för att slå frivoliteter.
Spetsstickad duk
Licens: Creative Commons
Stickning-
Stickning är ett hantverk med en lång historia som använts till att skapa både tjocka tygliknande material och tunna, spetstyger. Sjalar, dukar och koftor har stickats med spetstekniker. Det började under 1700-talet och fick ett stort uppsving under 1800-talet då blev spetsstickning väldigt populärt. Särskilt Shetlandöarna blev under den här perioden berömda för sina spetsstickade sjalar. Generellt används tekniken idag mer till färdiga plagg eller större stycken av spets men det finns även exempel på små band av stickad spets. Eftersom stickningen är elastisk kan ett plagg och band ändra form efter ett tag.
Virkad spets, mellanspets, i vit bomull. Använd till örngott.
Hallands kulturhistoriska museum
Virkning –
Virkning som teknik blev väldigt populär på 1820-talet och det producerades även spetsar i virkning. Virkning använder en krok, som kallas virknål, istället för stickor. Grunden i tekniker är en enda ögla, maska, som med hjälp av kroken ökas eller minskas i antal, beroende på mönstret, för att sedan arbeta sig tillbaka till startöglan. Virkningen har kommit tillbaka igen och tack vare internet kan den som vill även virka spetsar. Virkning används både i klädesplagg och sjalar så som remsor av spets eller dekorkant. Till skillnad från stickningen är virkningen inte elastisk, utom med vissa virktekniker.
Knyppeldyna av Vadstenamodell, med påbörjad spets i Vadstenaknyppling.
Blomdahl-Vadasz, Lilian/Nordiska museet
Knyppling -
Knyppling görs med hjälp av nålar, en vadderad dyna med en rulle och spolar (som kallas knyppelpinnar). Pinnarna flyttas fram och tillbaka parvis och skapar flätade mönster med korsningspunkter mellan trådarna, enligt ett mönster som ligger under spetsen. Nålar sätts ut för att hålla trådarna på plats tills arbetet kommit så långt att spetsen kan hålla formen själv. Pinnarnas antal kan vara väldigt få eller väldigt många. Spetsar i knyppling kan behöva över 100 knyppelpinnar beroende på motiv och storlek på spetsen. Själva pinnen i sig finns i många olika modeller, men principen för pinnen är densamma. Med knyppling som teknik producerades och produceras allt från smala dekorband till kragar, dukar och bilder.
Maskintillverkade spetsar, av den typ som ser ut som band eller kantdekor, imiterar ofta just knypplingen.
Spets i stilen Point d'Bruxelles, även kallad Brysselspets.
Sjöberg, Sissy / Nordiska museet
Sydda -
Sydda spetsar tillverkas på ett tunt tyg eller ett nät. Tyget används sedan som underlag för ett broderat mönster, ibland kombinerat med att separat tillverkad spets sys på, beroende på teknik och stil. Vissa tekniker kan också tillverka ett nät med hjälp av nål och tråd för att sedan börja sy mönstret. Dessa stöttas ofta av ett tyg under, som spetsen sedan lossas ifrån. En variant av sydda spetsar är en typ som sys i luften, utan ett tyg som stöttar undertill. I denna teknik krävs bara nål och tråd. Genom olika broderistygn växer sedan spetsen fram.
Linneduk med utdragssömmar.
Hallands kulturhistoriska museum
En kategori som kan ses som närliggande är s.k. utdragssömmar, hopdragssömmar och hålsömmar som används i genombrutna broderier. Trådar dras ur tyget, ett hål kan klippas eller så dras tygets trådar ihop med hjälp av en ny tråd. I tekniker där trådar dras ut eller hål skapas så säkras de trådar som är kvar upp med olika varianter av broderi. Detta är en teknik som används vid bland annat engelskt broderi, som ibland dyker upp i modebilden, och hardangersöm. Resultatet kan många gånger likna spets.
Flätning utförd på linneväv.
Hemslöjdens Samlingar
Andra tekniker -
Flätning och knytning är två tekniker som används för att avsluta en väv. De sista varptrådarna snos eller flätas ihop för att hålla ihop tyget men också göra en dekor. Detta är en annan variant av spetstillverkning. Från Halland finns ett exempel på flätningsprov som kunde avsluta en linneväv. Knytning i olika former har också använts för att göra dekorativa föremål och för att göra till exempel fransar på lister och hängkläden. Makramé är också en teknik som faller under knytning och kan användas för att göra en grövre spets.
Spetsens historia i korthet
Kantspets i Reticella-teknik.
Licens: Creative Commons.
Spetsens historia är komplex och det finns många varianter att nämna. Följande stycke ger en övergripande bild med några nedslag.
Historiska porträtt är fulla av spetskragar i alla möjliga modeller, manschetter och mössor med spetskanter. Modet styrde spetstillverkningen och den var mycket lukrativ. Hur spets värderades då och nu, när de är så lätta att få tag på, är väldigt olika. Men hur uppstod det?
Spets som vi känner den idag har olika troliga ursprung teknikmässigt beroende på vilken typ det är. De sydda spetsarna tros härstamma från broderier med utdrags och hålsömmar och märks som en egen form av hantverk under 1400-1500-talet. En av de äldsta teknikerna av dessa utdragsbroderier kallas Reticella. Italien och framförallt Venedig blev tidiga hemorter för denna teknik. Med tiden uppstod fler centra för tillverkning så som Bryssel och Alençon i Frankrike.
Knypplade spetsar tros härstamma från flätade fransar. Exakt vilket land som var först är oklart, men mycket talar för att tekniken uppstod samtidigt i både Italien och Flandern (en region som idag är delad mellan Belgien, Nederländerna och Frankrike).
Knypplingselev vid Casa Industriale, Xagħra, Gozo, Malta.
Licens: Creative Commons.
Under 1400-talet till 1700-talet var spetsens storhetstid. Spetsar från Bryssel var populära ända in på 1900-talet. Spets sysselsatte många. I knyppelområden var det inte ovanligt att barn i 4-5 årsåldern började lära sig enkel knyppling. Spetssömnad ingick i flickors undervisning. Modet styrde vad för typ och form av spets som efterfrågades. Vissa perioder skulle den ha djupa uddar, andra raka kanter. Den fanns i pipkragar, stora upprättstående kragar, maschetter, näsdukar (som bara skulle hållas) och som kanter på huvudbonader. Modet hos Europas adel gav en enorm efterfrågan på spets. Spetsen var däremot en dyr produkt. Den tog lång tid att tillverka och det skulle också betalas både tullavgifter och transportkostnader. En del spetsar hade ädelmetaller i, vilket gav en högre kostnad på grund av råmaterialet. Detta sammantaget gjorde att spets främst användes till dekor. En hel klänning av spets hörde till det mycket ovanliga. En sådan skänktes som gåva till ärkehertigparet av Habsburg 1599. Väl inköpt vårdades spetsarna väl och flyttades mellan plagg.
Spets sydd i Point d’Alençon
Sjöberg, Sissy / Nordiska museet
Europeisk adel lade alltså stora summor på att hitta spets. I t.ex. Frankrike fick venetiansk spets en särskild plats hos adeln som den finaste spetsen. Den spetsen var så värdefull att den smugglades in. Detta irriterade staten. Den franska regeringen började planera för en inhemsk produktion med egna mönster. Staten etablerade skolor och spetsmakare från Venedig övertalades att flytta till Frankrike för att lära ut sitt hantverk. En spetstyp som utvecklades kallas för Point d’Alençon, en typ som tog lång tid att tillverka och därför oftast köptes av monarker. Spets från andra länder förbjöds och hittades det spets från t.ex. Venedig eller Flandern, så brändes de. Smugglingen blomstrade ändå eftersom den var så lönsam. Många av de lägre samhällsklasserna, ofta kvinnorna i familjen, försörjde sig på spetsmakeri. När Franska Revolutionen bröt ut försvann efterfrågan på lyxvaror, vilket gjorde att den inkomst som kvinnorna bidragit med försvann. Efter en kort period av återupplivning under Napoleon tog maskinspetsen över.
Att etablera inhemsk tillverkning och reglera import var inte ovanligt, eftersom så mycket pengar försvann utomlands. I mer än ett land infördes som i Frankrike så kallade överflödsförordningar, som lade på höga avgifter vid import eller helt enkelt förbjöd spets från andra länder än det egna. Man fick inte heller ha vilket material som helst på sig om man tillhörde en lägre samhällsklass. Det gjordes ibland för att skydda de inhemska produktionerna, men också för att skilja på olika samhällsklasser. De lägre samhällsklasserna kringgick däremot förordningarna genom billiga imitationer och grövre spetsar.
Knyppling i Slovakien
Licens: Creative Commons
Spetstillverkning var inte begränsad till bara Italien och Frankrike. Spets har tillverkats i flera delar av Europa bl.a. i Karelen i Finland, Tönder i Danmark, Slovakien, Estland, flera platser i både Ungern och Storbritannien och ett par platser i Ryssland. Också Tyskland hade sin egen spetstillverkning. Maltas ena ö, Gozo, har också haft en egen knypplingsmetod av spets. Spetstillverkning finns också i Armenien.
Kopior och maskinspets
Benkläder med maskingjord spets
Hallands kulturhistoriska museum
Spets har som sagt alltid varit dyrt, så det är inte så konstigt att imitationer uppstått i olika former. Ett exempel är Dresden-spets som blev populär på 1700-talet. Tekniken imiterade dyrbara knypplade spetsar till en billigare kostnad med hjälp av broderi på tunna bomullstyger, kallade muslin, importerat från Indien. De blev billigare och var mer tåliga än dess knypplade motsvarighet. Den likt många andra värderades så pass högt att den monterades om när tyget slitits ut. Även den kopierades, denna gång i Storbritannien.
Spetstillverkning förändrades däremot radikalt under 1800-talet. År 1809 tog John Heathcoat patent på en maskin som kunde härma de rörelsemönster som knyppelpinnar gjorde. Resultatet blev en spets som var väldigt lik den som producerades för hand. Heathcoat uppfann också en maskin som kunde skapa det nät som många sydda spetsar utgår ifrån. Det gick dock inte helt smärtfritt att introducera en maskin istället för en människa. Uppror skedde, bla. Ludditer-upproret i England. Spets blir nu billigt och tappar sin status som lyxvara och statusbärare. Mot slutet av 1800-talet har antalet människor som sysselsätter sig med spetsproduktion minskat drastiskt. Människor som tidigare försörjt sig på tillverkningen blev utan arbete, även om inkomsten inte alltid var stor. I Sverige gjordes hjälpinsatser under 1800-talet där bl.a. hovet gjorde beställningar på spets för att stötta hantverket.
Föreningar och enskilda personer har däremot arbetat för att bevara spetstillverkning. Olika organisationer och personer har hållit kurser för att föra det vidare. Sally Johansson, spetskonsulent, menade att verksamheten gått från “en handel med färdiga spetsar till handel med kunnande”.
Intresset för knyppling steg igen på 1970-1980-talet. I flera länder finns utbildningar för den som vill lära sig knyppla, t.ex. Kantcentrum i Brygge, Belgien. I Sverige finns kurser bl.a. hos Föreningen Svenska Spetsar och flera studieförbund. Hantverket har nu blivit en fritidssyssla bland många.
Maskintillverkad spets av vit bomull, mellanspets.
Hallands kulturhistoriska museum
Vit maskintillverkad spets av bomull för infällning.
Hallands kulturhistoriska museum
Intangible heritage - UNESCO
Många platser i Europa har och har haft sina egna varianter av tillverkning, med egna specifika tekniker och mönster. Med tiden har många sakta försvunnit men en del finns nuförtiden registrerade på UNESCO:s lista över immateriella kulturarv, däribland spetstillverkning i Kroatien, Lefkara på Cypern och Slovenien. Från 2010 är också Alençon-spets registrerat hos UNESCO:s avdelning för immateriellt kulturarv.
Spetsen i Sverige
I Sverige blev spets modernt på 1500-talet. Spets från Belgien, Italien och Frankrike importerades. Under början av 1600-talet importerades knyppeldynor till Stockholm, ett tecken på inhemsk tillverkning. I första hand var det de högre stånden som efterfrågade spets, men senare spred det sig till allmogen. Att använda mönster med nålar, så som knypplingen gör, spred sig från södra och mellersta Sverige och ut till resten av landet. I södra Sverige och Dalarna fanns det däremot in på 1800-talet en spets till tillverkades utan mönster under.
Även i Skandinavien ökade konsumtionen av importerade statusvaror, vilket inte statsmakten inte var så förtjust i. I Skåne, som då tillhörde Danmark, infördes förbud mot import av bland annat dyrbara tyger och spetsar samtidigt som inhemsk tillverkning uppmuntrades. Spets tillverkades också till kyrkan.
Knypplingen fick en central roll i Vadstena. Här utvecklades en förläggarverksamhet som också blev en stor inkomstkälla under 1800-talet. Vadstenas variant av knyppling fick stor spridning och blev för många synonymt med ordet knyppling men det finns varianter på andra platser i Sverige. I Skåne, Dalarna och Hälsingland finns egna dokumenterade varianter. I Vadstena fanns även Elsa Petersons spetsaffär som drivits i över 100 år, nu av tredje generationen.
Knypplingen i Vadstena
Äldre kvinna vid knyppeldyna i Vadstena, Östergötland.
Hernried, Karl Heinz / Nordiska museet
Knypplingen i Vadstena har en historia som sträcker sig till 1600-talet. 100 år senare omtalas den i skrift. Det finns berättelser om västgötaknallar som köpte upp spets från krigsmanshuset. När det avvecklades fick hantverket en mer organiserad form. Förläggare förmedlade till knypplerskorna och spetsgångare skötte försäljningen. Knypplingen blev nu under 1800-talet en försörjningskälla, ofta var hela familjen inblandad. Bönder kunde knyppla på vintern och odla på sommaren. Förläggarna kunde komma på besök till hemmen, men knypplarna kunde också samla ihop det de producerat och antingen skicka det med barnen till Vadstena eller själva ta med för försäljning.
När de maskingjorda spetsarna kom så konkurrerade de ut det handgjorda. Detta fick en stor påverkan. Från att ha varit något som större delen av Vadstenas befolkning sysslade med så minskade antalet personer som hade knypplingen som yrke i stadig takt. Detta trots insatser för att stödja hantverket, däribland beställningar från hovet.
Däremot har det levt kvar. Tack vare att mönster bevarats från olika individer och med arbete från Elsa Petersons spetsaffär och Föreningen Svenska spetsar så har inte hantverket försvunnit helt. Idag har det också utvecklats med till exempel metallknyppling. Föreningen Svenska Spetar håller årligen kurser i olika varianter av knyppling.
Vadstenaknyppling finns idag upptaget i förteckningen över immateriellt kulturarv i Sverige hos Institutet för språk och folkminnen. En ansökan om att ta upp Vadstenas knyppling på UNESCO:s lista över immateriella världsarv gjordes 2021, men avslogs. Ny ansökan är under arbete.
Skånska spetsar
Fyrkantigt, skånskt knyppelskrin tillverkat efter gamla förebilder. Formen skiljer sig från Vadstenamodelllen och har ingen mönsterremsa under spetsen.
Från Östra Skånes hemslöjdsförenings arkiv
Exakt när Skåne började knyppla är osäkert. Däremot har Skåne en egen tradition av spetsar. Skåne var under danskt styre ett blomstrande landskap som, eftersom det hade stora sädesproducerande slätter, var en viktig del av det danska riket. Exporten gav en bra inkomst inte bara till de redan rika, utan även till bönder och viss mån tjänstefolk. När Skåne blev svenskt gick det från ett välstånd till ekonomiskt stagnation som gjorde att både levnadssätt som klädedräkt inte förändrades särskilt mycket. När konjunkturen svängde på 1700-talet hade dräkten gått från att vara modestyrd till att anses vara något typiskt skånskt och blivit mer traditionsbunden, vilket gjort att många spetsmönster bevarats.
Flera grevinnor Ehrensvärd från Tosterups slott intresserade sig för hantverket. De beställde först spetsar för eget bruk, men påbörjade en förmedlingsverksamhet under sent 1800-tal. Under 1900-talet fick hantverket en förnyelse med hjälp av bl.a. flera hemslöjdsföreningars kursverksamhet. Tidigare hemslöjdskonsulenten i Halmstad, Margit Edelmo, spelade en stor roll då hon på 1950, -60 och sent 70-tal höll kurser i ämnet.
Skånsk knyppling använder ett knyppelskrin. Skrinet skiljer sig formmässigt från Vadstenaknypplingens knyppeldyna och är ofta klädd i skinn. Rullen har många gånger ett randigt tyg. Det randiga tyget är till hjälp som en guide under knypplingens gång, eftersom tekniken inte använder en mönsterremsa eller nålar mitt i mönstret (så som Vadstenaknypplingen gör). Nålarna sätts istället i kanterna och trådarna formas försiktigt under arbetets gång. Det gör att tekniken kräver en viss finkänslighet i fingrarna.
Virkade spetsar och deras anseende
Egentillverkade virkade spetsar var ett alternativ för den som inte hade råd. Ofta har det gjorts skillnad på så kallade äkta spetsar och andra spetsar. Sydda spetsar, i betydelsen sydda på ett tyg eller med nål, och knypplade spetsar räknas som äkta spets. De har haft ett högre anseende än andra typer. Virkningen räknas inte in som äkta spets. Var virkningen kommer ifrån är fortfarande oklart. I Europa tros den härstamma från tambursöm, som sys med en tunn krok på ett uppspänt tyg. Stygnen ser precis ut som den rad av maskor som bildas på sidan av ett virkarbete. I Sverige kan tekniken spåras till början av 1800-talet. Mönster spreds via provbitar som kunde ges till någon annan. Sådana finns bevarade hos bl.a. Norrbottens museum. Tryckta mönster kom först på 1840-talet. Virkade spetsar var populära förr, men knypplingen har många gånger ansetts som lite finare hantverk. Enligt Gynnerstedt (2020) har detta sin grund i att när hemslöjdsrörelsen skapade en hierarki av hantverk i början av 1900-talet så ansågs virkningen vara en enkel och ful teknik som inte hade något nationellt eller historiskt värde. Det fanns också en oro över att den skulle slå ut ortstypiska spetstekniker som knyppling, knytning och spetssöm. Idag har virkningen en annan status och är något som många sysselsätter sig med.
Virkad spets i vitt med iträtt vitt band. Veckat.
Hallands kulturhistoriska museum
Virkad, vit spets.
Hallands kulturhistoriska museum
Avslutning
Spets har alltså gått från en dyr dekor till allmängods. Idag kan klänningar göras helt i spets för ett billigt pris. Spets och dess historia är i mina ögon ett kännetecken för två väldigt mänskliga beteenden. Vi tycker om att dekorera både oss själva och våra föremål samtidigt som vi tycker om att effektivisera. Det är tack vare den effektiviseringen som fler kan använda sig av något som tidigare bara var tillgängligt för den med pengar.
I museets samlingar - ett urval
Spets är otroligt vanligt i underkläder och kläder bärs nära kroppen än idag. I museets samlingar går det att ana att det inte är ett nytt mönster. Spets har också använts till dekor på saker som dopklänningar, kläder, lakan och näsdukar. En och annan antimakass i spets, som förr användes för att skydda möbler från både slitage och hårprodukter, finns också i samlingarna.
För vidare läsning:
- Arthur, Liz (2004). Bonniers stora bok om broderi: en guide till den långsamma lyckan. Stockholm: Bonnier
- Dättermark, Lisbeth (red.) (1992). Knyppling. 7., rev. uppl. Stockholm: LT i samarbete med Fören. Svenska spetsar
- Gynnerstedt, Kerstin (2020). Vävt och broderat under två sekler: kvinnokraft och kvinnokultur. Stockholm: Carlssons
- Henschen, Marie, Boutrup, Joy & Avén, Majken (red.) (1990-1991). Hemmets handarbetslexikon Bd 9-15. Malmö: Fogtdal
- Johansson, Sally (1984). Knyppling. 6:e upplagan, Stockholm. Utgiven på uppdrag av Fören. Svenska Spetsar.
- Löfquist, Inga-Lis & Persson, Anna-Greta (2018). Med korsning och vridning genom Europa. Bjärnum: Bokpro
Spetstyper i Europa
Vad som är tydligt är att under olika perioder har olika platsers specifika typ av spetsar varit den som var mest eftertraktad. Här finns några exempel som kan dyka upp i litteratur om spetstillverkning, för den som vill läsa mer. Typerna har ofta fått namn på franska.
- Brysselspets, även kallad Point de Bruxelles – Spetstyp från Bryssel
- Point d’Venaise - Spetstyp från Venedig
- Point d’Alençon - Spetstyp från staden Alençon i Frankrike
- Point d’Argentan - Spetstyp från staden Argentan i Frankrike
- Chantilly-spets, även kallad Bayeux-spets – Spets från städerna Chantilly och Bayeux med omnejd.
- Point de France – Spetstyp som tillverkades enligt nya, egna mönster när Frankrikes regering införde inhemsk produktion.
Order this image
