En månads lagningsarbeten.
En månads lagningsarbeten. Licens: Creative Commns

Att laga eller inte laga - från nödvändighet till aktivt val

Att laga sina plagg har under många årtusenden varit naturligt. Under en lång tid av människans historia har det tagit tid och resurser att producera tyg, så det var självklart att laga dem om en tråd gick av eller ett hål uppstod. I och med den industriella revolutionen så kunde tyg produceras i en mycket snabbare takt än tidigare. När fabriker började producera färdiga plagg som blev allt billigare uppstod efter ett tag ett nytt sätt att tänka, ett plagg gick att slänga om det gick sönder. Att laga hål var onödigt, det gick ju att köpa nytt. Slit-och-släng-sättet att tänka tog över. Nuförtiden har det svängt tillbaka, att laga sina kläder är ett aktivt val och en signal om att personen bryr om miljön. Att lagningen syns har också blivit trend, istället för att gömma undan den. Företag har guider för att laga eller sy om. Det finns guider för enkla justeringar och lagningar så att plagget finns kvar längre i garderoben. Men vi börjar från början.

Ett föremål som ofta lagats, en vanlig vante. Wahlgren, Anna / Hallands kulturhistoriska museum Attribution-NonCommercial-NoDerivs (CC BY-NC-ND)

Att producera ett tyg

Skäktning - att slå av brutna delar på linets ytterhölje. Ett av många steg på vägen från linväxt till färdig tråd och sedan vävning. Licens: Creative Commons

Att producera ett handvävt tyg tar tid och eftertanke. Råmaterialet så som ull, lin, bomull m.m. ska skördas, rensas och förberedas och sedan spinnas till tråd. Vävningen ska planeras med mönster och material, varpen (de längsgående trådarna) ska göras i ordning, sättas i vävstol (en process som också innehåller olika antal steg beroende på vävstolens konstruktion), inslaget (de tvärgående trådarna) ska rullas upp. Sedan ska tyget vävas, väven ska tas ur vävstolen, efterbehandlas (fästa trådar, laga fel i vävningen, eventuellt tvätta) och sist sys till ett plagg. Det tar tid, något som inte alltid finns idag. Det hela kan ta längre tid om tygets vävteknik är mer komplicerad.

Jaquard-vävstol med hålkort. Licens: Creative Commons

Maskiner för vävning introducerades under industrialismen. Redan 1785 tog Edmund Cartwright patent på den första mekaniska vävstolen som sedan förbättrades över tid. Joseph-Marie Jaquard konstruerade 1805 på den första Jaquard-vävstolen, en vävstol med hjälp av hålkort kunde väva komplicerade mönster. Maskinen gjorde att tygproduktion kunde effektiviseras och vävstolen kunde skötas av en person, istället för flera. Maskinerna gjorde det som en handvävstol gjorde, fast mycket snabbare. Under 1900-talet blev de allt snabbare.

Det användbara linet. På bilden finns växten med frökapslar, skördade frön, olja och kakor av växtdelar som blir foder. Licens: Creative Commons
En vanlig variant på handvävstol. Licens: Creative Commons

Konfektionsbranschen föds

Kopia av äldre plagg med förstärkningar över axlar och ärmslut. Eriksson, Elisabeth / Nordiska museet Attribution-NonCommercial-NoDerivs (CC BY-NC-ND)

Hur kläder tillverkas har sett olika ut i olika tider. Sparsamhet är däremot ett genomgående tema, speciellt innan industrialiseringen. För att inte slita för mycket förstärktes sömmar och kanter som gärna slets först, t.ex. halsen på skjortor som drogs över huvudet. Det var vanligt att göra förstärkningen till en dekoration. Barnkläder hade ofta extra tyg vid sömmar och fållar så att plagget gick att ändra takt med att barnet växte. Innan industrialiseringen var det inte heller ovanligt att köpa kläder, dukar och sängkläder på dödsboauktion, eftersom affärer oftast fanns i städer. Inget kastades, allt sparades och användes. Lapptäcken är ett exempel på detta. Ända in på 40-talet lagades textil regelbundet. Under andra världskriget ransonerades dessutom många varor hårt, inklusive kläder och skor. Fram till 1951 var det fortfarande vissa varor som ransonerades. Antalet kläder för en familj vid slutet 1940-talet var inte heller samma som idag. Varje person hade färre plagg som tvättades mer sällan, utom underkläder. Kläder var fortfarande dyra så hemsömnad var det vanligaste. En ytterrock däremot kunde köpas på det som kallas konfektion, men resten syddes hemma.

Katalogbild från företaget Macys i USA, 1911. Licens: Creative Commons

Konfektionssytt innebär att ett plagg inte är sytt efter en specifik persons mått utan efter ett genomsnitt. Det är den typen av plagg som finns att köpa i klädaffärer som Kappahl, Lindex, H&M m.m. Konfektionsindustrin fick sin början i mitten 1800-talet, tack vare att symaskinen uppfanns. 1846 tog Elias Howe patent på en tidig variant av symaskin. 1851 tog Isaac Merrit Singer patent på en symaskin som kom att bli grunden för senare maskiner för hemmabruk. Att symaskinen fick sitt genomslag spelade en stor roll i processen för maskintillverkade plagg men också att det kom maskiner för sådant som tillskärning och knapphål. Efter ett tag gick det att sy ett plagg helt på maskin och massproducera, vilket gjorde kläder allt billigare. Sverige hade också fabriker för klädtillverkning, främst i Borås. Vid mitten av 1900-talet blomstrade konfektionsindustrin i Sverige. Under 1970- och 1980-talen avvecklades däremot många klädindustrier till förmån för utländsk produktion.

I och med de snabbare tillverkningssätten så går modemässiga plagg från social prestige för få till att bli tillgängligt för bredare grupper. På 1920-talet blev konfektionsplagg vanliga i Västeuropa medan de skräddarsydda plaggen blev något för de med mer pengar. Varuhusens etablering i början av 1900-talet gjorde också att eventuella kunder kunde se varor på ett mer lättillgängligt sätt utan att det fanns något krav på att köpa. Plagg kunde saluföras och exponeras mycket mer än tidigare. Modets växlingar ökar och är idag mycket snabbare än tidigare, så kallat fast fashion, där säsongerna mellan modeskiftningar blir allt kortare. Kunden förväntar sig nya kollektioner till låga priser. Förra säsongens mode blir “ute” och är snabbt passé. Artiklarna är många om plagg som slängs, bränns eller hamnar i schaktmassor i andra länder. Men det finns tecken på att trenden håller på att vända.

Second hand-kläders ställning förändras

Second hand-butik i Prag. Licens: Creative Commmons

Second hand kläder har de senaste åren fått ett stort uppsving. Det finns numera många typer av second hand butiker att välja mellan, allt från de mer traditionella som Myrorna, Röda korset och Erikshjälpen till butiker som erbjuder ett så kallat kurerat innehåll där kunden får ett redan färdigt urval att välja mellan. Det är lätt att hitta företag med olika inriktningar via sökmotorerna. Förr kunde det vara förenat med stigmatisering och skam att handla på second hand, nära kopplat till att inte ha råd, men nu är det istället ett tecken på miljömedvetenhet. Intresset för vintagemode, kläder från tidigare årtionden, har ökat och bidrar till trenden. Kunder blir också allt mer skeptiska till de snabba trenderna och tveksamma produktionssätten från modeföretagen. Influenser från kändiskulturen kan också påverka. Det är tydligt att det idag finns en klar efterfrågan av second hand och vintage. Att bära kläder från second hand skickar ett budskap och kan ses som ett avståndstagande från de stora företagens produktionsprinciper.

Sömnadskunskaper och slöjden

Stoppduk med konststoppning för olika vävtekniker. Licens: Creative Commons

Men hur är det då med att laga kläderna? En snabb sökning på google ger ett stort urval av kurser i klädsömnad, tips på lagningstekniker och knep för att spara på tyg. Det verkar finnas en brist på sömnadskunskaper. Att kunna sy eller laga kläder är inte längre en allmän kunskap.

Från 1800-talet och 1900-talet finns många böcker om konsten att hushålla, vilket inkluderade lagning av textilier. I borgerliga hem under 1700-talet och 1800-talet fanns förutom märkdukar med broderiövningar även så kallade stoppdukar där personen (oftast flickor) fått öva på att imitera ett tyg och laga så osynligt som möjligt. Under 1800-talet övergick den textila undervisningen till skolan och flickor fick göra många olika teknik-prover med olika sömsätt och tekniker. Ända fram till 1950-talet ingick detta i slöjdundervisningen för flickor.

Handsömnadens enkla grundredskap, nål och tråd. Licens: Creative Commons

Slöjdämnet har förändrats under 1900-talet. När det infördes på omkring 1800-talets slut var det strikt separerat i flick- och gosslöjd. Det skulle ge “nyttiga kunskaper” och flickor, som förväntades ta hand om textilier i ett framtida hem, lärde sig laga och vara sparsamma. Under 1900-talets gång gick det från en strikt plan med vissa moment till att motiveras av mer elevens behov med ett mer aktivitetspedagogiskt arbetssätt. Elevens kreativitet får en större plats i framförallt västerländska skolor och ämnet fokuserar efter hand mer på elevens självförverkligande och utveckling än noggrannhet och tekniska färdigheter. På 80-talet slogs ämnena ihop till ett gemensamt ämne, slöjd. Under 1990-talet fanns en diskussion om att göra ämnet frivilligt eftersom skolan borde fokusera på teoretiska ämnen och bli en bra skola i Europa. Timantalet minskade istället. Lärare har också en större möjlighet att påverka vad de vill ska ingå i undervisningen och deras intresseområden får en viss inverkan. Saker som klädsömnad är inte alltid obligatoriskt längre. Slöjdens relevans har också blivit ifrågasatt i modern tid. Ämnet har däremot lyfts som något som ger elever en annan typ av kontakt med den fysiska världen i och med att de taktila sinnena aktiveras. Det som också lyfts är att finmotoriken övas upp av praktiskt arbete, något som det varnats för att t.ex. kirurgstudenter saknar.

Miljömedvetenhet och sömnad

Så det är möjligt att ett förändrat fokus i slöjden, kombinerat med ett samhälle som i snabb takt producerar hela kläder, har bidragit till att traditionell sömnad och lagning inte haft så stor prioritet. I takt med att konsumenterna har blivit mer miljömedvetna har däremot nya sätt att tänka kring kläder vuxit fram. Zero waste sewing är ett exempel. Det är en planeringsform för klädsömnad där delar till ett plagg passas ihop utan mellanrum för utnyttja hela tyget och att inte skapa tygavfall i form av små tygbitar och remsor som är svåra att använda. Det bygger vidare på klädkonstruktionssätt som funnit innan i historien, med plagg som kimonos, ponchos och sari. Att sy kläder av raka stycken, istället för figursydda plagg som följer kroppens former, var vanligt även i Sverige. Särkar, skjortor och kjolar kunde sys av kvadratiskt eller rektangulärt skurna stycken, med kilar i till exempel ärmhål och sidor för mer rörelsevidd. Ett tyg kunde också dras ihop med rynkor för att ge rörelsevidd och samtidigt spara tyg. Bockstensmannens dräkt är sydd efter liknande principer. Till exempel är delar av dräkten skuren i raka stycken med kilar insatta i ärmar och struthättan. Struthättan har delar som är skarvade, vilket också är ett sätt att spara tyg men även för att vävstolar ibland kan ha varit för smala.

Bockstensmannens kjortel med kilar för att öka vidden i kjorteln och ärmens rörelsevidd. Hallands kulturhistoriska museum Attribution-NonCommercial-NoDerivs (CC BY-NC-ND)

Företag hakar på

Ett annat tecken på att miljömedvetenheten ökat är just dessa guider för att laga jeans, hål, sy i knappar med mera som finns överallt på internet. Även en del företag har instruktioner och tips för att sy om, t.ex. Polarn och Pyret. Det finns numera också företag som är helt inriktade på att erbjuda lagningsservice.

Lagningar och att spara på tygförrådet

Att laga har historiskt sett och även nu handlat om att vara sparsam. Att laga ett plagg sparade både tid, pengar och resurser. Det gör att ett föremål får en längre livslängd och ett nytt föremål måste inte köpas. Lagningar har alltid gjorts på alla möjliga vis, mer eller mindre osynligt. De vanligaste metoderna är stoppning, konststoppning och lappning. Metoden avgörs ofta av tygets struktur och hur pass slitet det är.

Stickprov med stickad lagning. Framsida. Hallands kulturhistoriska museum Attribution-NonCommercial-NoDerivs (CC BY-NC-ND)
Stickprov med stickad lagning. Baksida. Hallands kulturhistoriska museum Attribution-NonCommercial-NoDerivs (CC BY-NC-ND)

Både stoppning och konststoppning handlar om att imitera tyget så långt det går, så att lagningen blir så osynlig som möjligt. Trådar i samma eller nära den färg som tyget har sys in och skapar en ny liten tygbit över hålet. Ibland har modet, precis som nu, förespråkat den synliga lagningen. Att lappa är helt enkelt att sy fast en annan tygbit, ofta i något annat material än ursprungsplagget. Konstoppningen handlar istället om att ta en tygbit från samma plagg och sakta väva in lappens trådar i plagget så att det blir nästintill eller helt osynligt. Det kan också göras med tråd i samma färg, som då följer tygets struktur.

Lapptäcke med framsida bestående av ett flertal sidenlappar i olika färg. Hallands kulturhistoriska museum Attribution-NonCommercial-NoDerivs (CC BY-NC-ND)

Ett annat sätt att spara tyg var lappteknik. Den finns i många varianter världen över, bland annat i Pakistan, Indien, Uzbekistan, USA och Tyskland. I USA fick den en speciell roll som kvarstår än idag med en egen systematik över typer och teknik. På engelska benämns hantverket som quilting och associeras oftast med täcken och väggdekorationer. Ordet quiltning/kviltning kommer egentligen av ordet för att sy ner fyllningen i lapptäcket. Sverige har en egen tradition av lappteknik i form av lapptäcken som kom från ett behov av att spara tyg. Det började i högre ståndsmiljöer för att sedan uppstå hos allmogen. Lappsömmen blev mer utbredd under 1600-talet och hantverket fick ett riktigt stort genombrott vid slutet av 1800-talet. Täckena ersatte de rikas enfärgade täcken. Något som bidrog till lapptäckenas uppsving var att papper under 1800-talet kunde göras av trä, så tyger som tidigare lämnats till papperstillverkningen kunde vara kvar hemma. Många hemvändande svenskar tog också med sig mönster från USA. När fabrikstillverkade täcken och filtar blev billigare försvann sakta lapptäckena, eftersom de kopplades till fattigdom.

Trasmatta. Hallands kulturhistoriska museum Attribution-NonCommercial-NoDerivs (CC BY-NC-ND)

I Sverige har också trasmattan, som blev populär framförallt på 1800-talet, spelat en roll för att spara på tyg. Den härstammar även den från en tid när sparsamhet var nödvändigt. Att ha mattor på golvet blev vanligt först i högreståndsmiljö på slutet av 1700-talet. Under 1800-talet, i takt med att industrialismen gör att bostäder blir bättre och billigt material finns, så börjar även allmogen väva trasmattor. Det är under 1800-talets andra hälft som trasmattorna blir vanliga i allmogehem. För allmogen är det däremot fortfarande sparsamheten som styr. Allt textilt material kunde användas och mattorna hade från början mycket, mycket slitna tyger i sig. Allt från fisknät till korsetter till trikå användes. Idag finns trasmattan inskriven som ett immateriellt kulturarv.

Att laga kreativt och synligt

Exempel på påbörjad Sashiko. Licens: Creative Commons

En del fördrar osynliga lagningar, andra vill sticka ut. De tekniker som nämnts fokuserar för det mesta på att göra en så osynlig lagning som möjligt. Det finns en annan rörelse, visible-mending rörelsen, som förespråkar synliga lagningar. Lagningen blir en detalj på plagget. Det är ibland, precis som second hand, ett uttryck för protest mot att hela tiden köpa nytt. Att göra ett föremål mer unikt är ett annat argument som används. Sashiko, och inspiration tagen från den, är en annan teknik som blivit populär bland synliga lagningar. Den kommer ursprungligen från norra Japan där den, liksom i Sverige, varit en sparsamhetspraxis. Kimonon gick från finplagg till vardagsplagg till att bli strumpor. Efter det kom skurtrasor och till sist stoppning i dynor och vantar. Idag sys sashiko mer för sitt dekorativa utseende. Tekniken går ut på att sy ihop många lager tyg med stygn i olika mönster, oftast geometriska sådana. Sakta byggs stora fält upp med ett mönster som ofta består av geometriska former. I Sashiko finns regler för hur arbetet ska utföras, men det går också att bara ta inspiration av tekniken.

De synliga lagningarna blir för många ett utlopp för kreativitet, och ibland en protest mot slit-och-släng, liknande den attityd som råder kring second hand-kläder.

Exempel på visible mending Licens: Creative Commons

Avslutning

Att laga kläder har gått från att vara det normala under många tusen år till att bli det onormala. När kläder blev billigare försvann lagningen som det normala tillvägagångssättet att leva. Att aktivt välja att laga är numera kopplat till det som det var från början, sparsamhet (nu för miljön), men också att bry sig och använda det som ett kreativt utlopp. Det är också viktigt att komma ihåg att vi har haft möjligheten att kunna välja bort lagningarna. Nu kan vi välja att återuppta dem.

Litteraturtips

För dig som vill testa på synliga och osynliga lagningar:

  • Neumüller, Kerstin (2018). Lappat & lagat

En bok som börjar från början och ger grunder såväl som mer avancerade tekniker.

  • Evans, Katarina & Brieditis, Katarina (2019). Lappa. Hemslöjdens förlag
  • Evans, Katarina & Brieditis, Katarina (2019). Stoppa. Hemslöjdens förlag

Två häften från hemslöjden med fokus på antingen lappning eller stoppning.

Hemslöjdens guide för stoppning:

  • https://hemslojden.org/2019/06/sa-stoppar-du-halet-pa-varldsmiljodagen/

En kort guide om att laga hål i stickat eller trikå på ett synligt sätt.

För dig som vill läsa om lapptäcken, trasmattor och svensk konfektionsindustri:

  • Wettre, Åsa (1993). Gamla svenska lapptäcken.
  • Ankert, Kerstin & Frankow, Ingrid (2003). Den svenska trasmattan: en kulturhistoria.
  • Daun, Johannes (2022), När man sydde kläder på fabrik

Ur museets samlingar

I museets samlingar finns flera exempel på lagningar och sparsamhet, bland annat skarvningar, lagningar och stoppningsprover. Här är ett urval.

Order this image

Share to