Pudevar (eller örngott) med hallandssöm på kortsidan.
Hallands kulturhistoriska museum
Hallandssöm - en koppling till det förflutna
De flesta landskap i Sverige har någon form av traditionella mönster i broderier som lämpligt nog kallas landskapssömmar. Broderier har människan skapat länge. Många av de stygn som används kan användas till att sy ihop tyg men också som en ren dekor. Med tiden utvecklades gemensamma traditioner och mönster blev specifika för en viss plats. I Halland kallas den broderitekniken för Hallandssöm.
Vad är en landskapssöm?
Korsstygn, en form av bundet broderi.
Licens: Creative Commons, Auckland Museum
Landskapssöm, ibland kallat landskapsbroderi eller bygdebroderi, är namnet som brukar användas om lokala mönster som kombinerats med vissa broderitekniker. De har fått namn efter de orter, eller landskap, där de förekom mest. De var oftast det som kallas fria broderier. Motsatsen är bundna broderier, där trådarna i tyget räknas för varje stygn så att det blir mer exakt. De tidiga broderierna imiterade ofta en spets eller en vävteknik. Med hemvävda tyger var det lätt att räkna trådarna i tyget, då tyget ofta var något grövre. När bomullstygerna, som var mycket tätare vävda, kom så underlättade det för det fria broderiet eftersom det är lättare att sy på ett tätare tyg. Till dem fria sömsätten räknas, förutom ensidig plattsöm, läggsöm, shattérsöm, knutsöm, klumpsöm, kedjestygn och förstygn.
Ett vanligt dricksglas och en utmärkt mall.
Hallands kulturhistoriska museum
Broderierna användes för att dekorera hängkläden (en väggdekor av ett stycke tyg), dukar, örngott, lakan och dräktdelar. Mönstret skissades ofta direkt på tyget med det som fanns tillgängligt. En rund form åstadkoms med hjälp av till exempel ett glas, en knapp, ett mynt eller en bit klippt näver. Av sparsamhetsskäl användes ofta stygn som sparade på tråd, till exempel det som kallas ensidig plattsöm där tråden är mest på framsidan av tyget. Dukar kunde sedan avslutas med fransar. I vissa delar av Sverige levde traditionen med broderier kvar längre. Det var ofta de rika landskapen där allmogen fått råd att anställa pigor och drängar, vilket gav mer tid till handarbete. Det i sin tur visade på gårdens finansiella status. Det var framförallt de som hade råd att köpa de syntetiskt färgade bomulls- och ullgarner som kom i mitten av 1800-talet.
Vad är då Hallandssöm?
Hallandssöm är en senare benämning på de broderier som gjordes i Halland från slutet av 1700-talet till slutet 1800-tal. Tack vare att många broderier haft ett årtal inbroderat har de kunnat placeras in i det tidsspannet. Många inventerade mönster kommer från den norra hälften av Halland.
Kompositionen av mönster och vilka broderitekniker som använts skiljer sig inom det halländska landskapet. Lokalt finns det däremot grupper av broderier med liknande mönster.
Broderat hängkläde i rött med röd och vit frans.
Hallands kulturhistoriska museum
Underlag och färger
Materialet som broderades på var hemvävt linne i tuskaft, även om mer avancerade vävtekniker förekommer. Hallandssöm syddes och sys över räknade trådar och som fritt broderi. Broderiet utfördes med ett löst tvinnat, flertrådigt garn (först i lin, senare i bomull) i rött eller rött och blått kombinerat. Det finns också variationer med rött och andra färger, till exempel vitt, samt föremål med broderier helt sydda i blått. Andra exempel är broderier med vitt på vit botten. Museets intryck är att det röda generellt förekommit främst i de norra delarna, medan kombinationen rött och blått förekommit främst i de södra delarna. Av sparsamhetsskäl användes bomull i begränsad utsträckning, men ju billigare den blir desto mer förekommer den. Tidigare har det diskuterats om broderierna gjorts i rosa, då många föremål hittades med broderier i rosa färgtoner, med eller utan blå inslag. När det dök upp föremål som aldrig använts visade det sig att det röda var originalet som sedan blekts till rosa av tvätt eller solljus från att ha hängt uppe länge där solen träffat tyget.
Bottensömmar i hjärtan, här i rött och blått.
Halländska Hemslöjdsföreningen Bindslöjden/Hallands Konstmuseum
Mönster, variationer och teknik
Mönsterformerna har en stor variation, till exempel stjärnor, hjärtan, rutor och cirklar. Enligt traditionen ritades dessa, precis som inom många andra landskapssömmar, med hjälp av saker som en kopp eller knapp. De fylldes sedan med bottensömmar, ett av Hallandssömmens typiska kännetecken. Bottensömmarna i Halland består av ett gallerverk av trådar som fästs ner i tyget med hjälp av korsstygn men med en rad variationer. Ibland träs trådar mellan ”gallren” så att det bildas ett löst galler ovanpå tyget. Bottnarna kantas sedan med stjälksöm, kedjesöm eller langettsöm. De användes också för att täcka en större yta. Tät flätsöm som fyller en form och en glesare flätsöm är också typiska kännetecken. Mönsterformen livsträd i alla möjliga former finns också, blandat med fria och geometriska former. “Trädet” bildas ofta av någon form av rakare formationer tillsammans med trianglar, rutor och olika stjärnor (gärna med åtta uddar). Förutom korsstygn förekommer också flätsöm (den allra vanligaste tekniken), langettsöm, stjälkstygn, öglestygn (även kallat mille fleur), ensidig plattsöm och diamantstygn (även kallat dubbelt korsstygn). Flätsömmen finns representerad i många olika varianter. Kråkspark och kedjestygn har förekommit på inventerade broderier. En del broderier är gjorda helt i korsstygn. På många broderier i bomull syns tråden på framsidan, medan det på baksidan bara finns små, små stygn där nålen stuckits ned i tyget och snabbt stuckits upp igen. Dessa stygn är ett resultat av behovet att spara på bomullstråden. I fotnoten finns en kortare beskrivning av vanliga stygn i Hallandssöm. Som med mycket annan konst har antagligen personen som sytt gjort en egen komposition och satt en egen prägel på motivet.
Broderiprov med bottensömmar. Motivet kallas Fröllingestjärnan.
Halländska Hemslöjdsföreningen Bindslöjden/Hallands Konstmuseum
Hängkläde med den trädliknande mönsterformen.
Hallands kulturhistoriska museum
Vad betyder motiven?
Vad mönsterfigurerna kom ifrån och betyder är svårt att säga idag. Mönsterböcker fanns för den som hade gott om pengar på 1600-talet, men den som inte hade tillgång till detta inspirerades av annat. Vad de personerna inspirerades av vet vi inte, men det kan ha varit hängkläden och pudevar som bevarats i släkten, med ett visst mått av egen fantasi, men det kan också ha varit Bibeln då många motiv skulle kunna tolkas som kristna symboler.
Irene Karlsson, som forskat på Hallandssöm, menar att många av de vanligt förekommande motiven i norra Halland är kopplade tidiga kristna symboler för treenigheten Gud, Kristus och Helig ande men också till mänsklig sammanhållning, trohet, gemenskap och enighet, liksom kärlek, himmelriket och livet efter detta. Samma symboler finns i mattor från Iran, Turkiet och Afghanistan sedan långt tidigare. I besvärjelser mot onda makter från innan kristendomen finns också liknande symboler. Kanske har något äldre överlevt och bevarats i dessa broderier.
Ett vävt hängkläde i opphämta-teknik.
Hallands kulturhistoriska museum
Vilka föremål syddes med Hallandssöm?
Pudevar, eller putevar, broderat på kortsidan.
Hallands kulturhistoriska museum
Broderierna utfördes på långsmala hängkläden och s.k. pudevar. Hängklädena var en väggprydnad som användes vid festliga tillfällen för att smycka huset. De kan vara vävda, ofta i tekniken opphämta, men många är broderade. De vävda förekommer i hela landskapet, men mestadels i söder. De broderade förekommer i stället främst i de norra delarna av landskapet.
Hängklädena kunde variera mycket i längd. De är omkring 25–35 cm breda och en del är mycket långa, allt från 2 m till 10 m. Oftast finns ett mitt-motiv med årtal och monogram. Motiven på sidorna om mitt-motivet speglar sedan varandra.
Pudevar är en typ av örngott för en större kudde för sängen och var broderade på kortsidan, alltså den sida som syntes mot rummet. I och med att broderiet var på sidan så slets det inte på samma sätt som resten av tyget. På textilier från 1800-talet som inventerades av Halländska hemslöjdsföreningen, omskrivna i Vår bygd 1962, så var slitaget på broderierna obetydligt, medan resten av örngottet var väl använt. Hängklädena kunde, som en avslutning i nederkanten, ha virkade spetsar eller en knuten frans eller en s.k. kläppfrans. En knuten frans görs av trådar som är isydda eller kommer från tyget, beroende på föremålet. Sedan knyts de ihop så att de bildar i olika spetsliknande mönster med nedhängande ändar. En kläppfrans är en typ av frans som bildar små öglor som det hänger ”kläppar” eller små tofsar i. De kan var långa eller korta, många eller få. Fransarna i sig kunde var både vita och vita med röda partier.
Kläppfrans, här på en spets.
Länsmuseet Gävleborg
Hängkläde med knuten frans.
Hallands kulturhistoriska museum
Att producera ett hems textilier
Vem var det då som producerade de här broderierna? Det kunde vara unga flickor, men också en specialist.
Vävstol av en mindre modell.
Hallands kulturhistoriska museum
Att gifta sig tog tid
När en flicka i Fjäre, Viske och norra Himle härad under 1700–1800-talet blev så pass gammal att giftermål var aktuellt så började hon sy på innehållet i sin brudkista. Brudkistan och dess innehåll var hennes egendom hela livet. Tyget köptes inte utan tillverkades själv, från skörd av linet till vävt tyg med många, många steg däremellan. Ett tunt linnetyg var målet, omkring 65 cm brett och ofta 14–20 m långt. Tyget skulle inte bara räcka till hängkläden och pudevar, vilket var typiskt för Hallandssöm, utan också till brudlakan och brudens och brudgummens kläder. Vävningen av tyget tog större delen av vintern att bli klar med. Sedan skulle det läggas ut till blekning i solen på särskilda ”blekbackar”, väl vaktad eftersom det var väldigt värdefullt på grund av all tid och arbete som lagts ner på det. Halva tygets bredd var tänkt till hängklädet i brudkistan. Den del av tyget som blev kvar var avsedd för den dag döden kom och en svepning behövdes. Broderierna i sig sköttes främst på sommartid, eftersom det var mer dagsljus. En komplett textil utrustning till hemmet var också, i den tiden de gjordes, en statussymbol och ett tecken på välstånd.
Brudkista med årtalet 1806.
Hallands kulturhistoriska museum
Specialister på broderi
Vissa regler fanns, men kompositionerna och skickligheten i arbeten som är bevarade varierar, så det går att se att såväl specialister som unga ovana flickor sytt den här typen av broderier. De yngre sydde till sin hemgift. Det fanns också specialiserade brodöser, kvinnor specialiserade på broderier, varav några är kända vid namn och det finns dokumenterat att de tog emot beställningar. Beata Kristina Kristensdotter var en sådan brodös. Hon föddes i Landa socken 1811. Efter att hon gift sig flyttade hon till Frillesås och sedan Gällinge socknar. Efterhand blev hon en brodös, en mycket produktiv sådan. Hennes broderier hade rika på former och blandade bundna och räknade broderier. Mariana Persson i Förlanda socken var en annan sådan brodös som föddes på gården Gränshult år 1851. Mariana broderade och vävde på beställning av folk från bygden och ritade sina mönster själv. Oftast använde hon ett kaffefat och fyllde sedan cirkeln på fri hand. Mycket inspiration hämtade hon från kyrkligt håll, till exempel Lutherrosen.
Den mångårige museichefen Albert Sandklef som ung år 1923.
Björkström, Gustaf Henrik / Hallands kulturhistoriska museum
Det kunde ta tid att brodera. Albert Sandklef (1958) berättar om ett hängkläde som han fått av sin far, som i sin tur broderades till Sandklefs farföräldrars bröllop. Det tog 3 år efter bröllopet innan det var klart. Likt många andra hantverk var det något som, för det mesta, inte gjordes i en hast. Storbondedöttrarna kunde låta en piga väva tyget till hemgiften och sedan lämna det till någon som var en brodös som var känd för att vara skicklig. Det gav en inkomst till fattiga, ofta ensamstående kvinnor. För den som var van kunde arbetet med ett hängkläde ta omkring 40 timmar, medan det för en ovan utförare kunde ta tre gånger så lång tid.
Marbosöm och Hallandssöm - lika men olika
Den som någon gång tittat på Marbosöm, landskapssömmen från Marks härad som är granne med norra Halland, kan se likheter med Hallandssömmen. Båda har cirkelformade figurer (rundlar), hjärtan och livsträd. Båda sys med liknande sömsätt. Det som skiljer de åt är att Hallandssömmen ofta har ett stramare utseende med mer exakta geometriska figurer medan Marbosömmen är mer fri. Marbosömmens cirklar, hjärtan och livsträd blandas med blommor och fåglar i fritt broderi. Hallandssömmen har i stället mer räknade figurer som tringlar och rutor. Den sys också många gånger enbart i rött. Att de är lika varandra är egentligen inte särskilt märkligt. Kultur, seder och bruk har inte hindrats av geografi och då områdena ligger bredvid varandra så kan inspiration ha kommit från båda håll.
Hallandssömmen efter år 1900
Trasmattan. Ett tecken på förändringar i svenska hus.
Hallands kulturhistoriska museum
Efter 1900-talets början skedde ett skifte. De rikt broderade hängklädena och pudevaren försvann sakta ur hemmets textilier. Hur sängkläder såg ut och vilka ”delar” som ingick blev annorlunda från tidigare, men de gamla pudevaren användes tills de slets ut. Bostadsförhållanden förändrades, och gjorde att den typen av textilier inte användes i samma utsträckning. Trasmattan är ett exempel på textilier som kom in i allmogens hem vid 1800-talets andra hälft när bostäderna blev bättre, men också att material billigare. Men även om broderierna inte gjordes i samma utsträckning så fanns det fortfarande människor som kunde sy Hallandssöm, nu i form av kringvandrande försäljare. Det fanns i till exempel Göteborg en “hallandsgumma” som gick från hus till hus och sålde sina verk, ofta dukar i olika storlekar. Dukarna vittnade också om en förändrad produktion, där broderimotiven hade samma figurer men i lösare former och inte samma strikta balans som tidigare broderier från 1800-talet. Firmor som arbetade med handarbetsmaterial och Nordiska industri AB – NIAB – hade också Hallandssöm i sina kollektioner.
Kopia av pudevar sydd av Irene Karlsson. Mönstret är från Västra Derome, Ås socken.
Karlsson, Irene / Hallands kulturhistoriska museum
Hemslöjdsföreningarna bildas
Man brukar säga att (Litteraturen var något oklar om detta var den enda hemslöjdsföreningen. Britta Johansson skriver ”Länets hemslöjdsförening bildades 1911” utan att namnge exakt vilken) Halländska Hemslöjdsföreningen Bindslöjden bildades 1911. De arbetade tidigt för att bevara kunskapen kring Hallandssöm. Äldre broderier kopierades och det skapades nytt baserat på grundidéerna inom sömnadstraditionen. År 1914, vid Baltiska utställningen i Malmö, visades flera halländska broderier. 1927 gav Ellen Domenicus ut en mönsterbok på uppdrag av föreningen. Friherrinnan Lotten Hermelin på Fröllinge i Getinge socken, mångårig ordförande i styrelsen, var mycket aktiv i föreningens arbete för Hallandssömmen. 1957 års inventering resulterade i många fotografier och anteckningar som förvarades i föreningens arkiv. Föreningen har också haft butiker där material och materialsatser funnits till försäljning. Föreningen har haft många utställningar med egenproducerade Hallandsbroderier, på dukar, gardiner, kuddar, lampskärmar och mycket mer. Olika textilkonstnärer har anlitats för att bearbeta gamla mönster, men också skapa nya. Privatpersoner har också engagerat sig i Hallandssömmens bevarande, däribland Irene Karlsson som också belönades med utmärkelser från bland annat Kungsbacka kommun för sina insatser. Delar av Irenes samling finns idag i museets samlingar. Idag finns då och då kurser hos studieförbunden och via Hemslöjden för den som vill lära sig.
Avslutning
Hallandssöm, liksom andra landskapssömmar, kan verka vara något från det förgångna. Idag lägger vi inte tid på att brodera på samma sätt som förr. Samtidigt är det en koppling till det förflutna, till de som kom före oss. Det handlar om ett kulturarv, något som varit en tradition som lätt glöms bort med tiden när det samhälle som den växte fram i förändras. I dagens samhälle är det en del som slår ett slag för broderier som något avslappnande, men ibland också som en rebellisk handling (till exempel i synliga lagningar). Det kan också, i formen landskapsbroderi, ses som ett sätt att anknyta till sin härkomst. Men, kanske ännu mer, är de en påminnelse om en annan, långsammare tid som idag är alltför lätt att vifta bort.
Tips på vidare läsning
- Eggimann-Jonsson, Ingrid (1998). Svenska broderier.
- Holmberg, Karin (2018). Svenska broderier.
- Johansson, Britta (1977). Hallandssöm.
- Skantze-Ärlemalm, Inger (2010). Hallandssöm: hängkläden och pudevar från norra Halland.
Ur museets samlingar
I museet samlingar finns flera föremål med Hallandssöm med olika färger, främst hängkläden och pudevar. Här är ett urval.
Fotnot - Exempel på sömmar som är vanliga inom Hallandssöm
Här finns en kortare beskrivning av några av de olika sömsätt som varit vanliga inom Hallandssöm. Youtube är nu för tiden också fullt av instruktionsvideor som är enkla att följa med i.
Kedjestygn
Kedjestygn finns i många olika varianter. Den kan användas för att göra konturer, stjälkar och andra tunna figurer. En vanlig variant görs genom att sticka upp nålen ur tyget, forma en lös ögla och sticka ner nära startpunkten. Nålen sticks sedan upp igen innanför den formade öglan och tråden formas till en ny ögla. Proceduren upprepas. När raden är färdig sticks nålen ner på andra sidan startpunkten i den sista öglan. Det sista stygnet bildar alltså inte en hel ögla. Resultatet blir ett kedjeliknande mönster.
Kråkspark
Kråkspark är en broderiteknik som bildar ett mönster som ser lite ut som flera V som sitter ihop. Nålen sticks upp i tyget och ner parallellt med startpunkten. Tråden dras inte ner utan bildar nu en ögla. Sedan sticks nålen upp en bit ner för att bilda ett v med hjälp av öglan. Tråden ligger under nålen hela tiden. Sedan sticks nålen ner åt höger eller vänster, parallellt med botten på V:et och det hela upprepas.
Bottensömmar
En bottensöm görs genom att spänna upp trådar som korsar varandra och bildar rutor, i Hallandssöm ofta i en cirkel, ett hjärta eller uddarna på en stjärna. Där trådarna korsar varandra fästs de sedan ner med hjälp av korsstygn, eller andra stygn. Det går också att fläta in en tråd och på så sätt skapa ett löst sittande gallerverk (Johansson 1977:22). Historiskt sett har många stygn använts för att göra bottensömmar.
Korsstygn
Korsstygn sys som ett kryss, först det ena strecket eller armen i korset, sedan det andra. För att få ett sammanhängande uttryck är det bra att sy först den ena armen i krysset i så många stygn som ska göras, sedan det andra. Då ligger trådarna åt samma håll. Korsstygn kan också användas för så kallade grafiska broderier, eller pixelart, där ett korsstygn representerar en pixel i motivet.
Diamantstygn (Dubbelt korsstygn)
Diamantstygn eller dubbelt korsstygn sys precis som korsstygn, men lägger till ett mindre kryss som korsar det första på diagonalen. Sömsättet finns ibland i bottensömmar.
Flätsöm
Flätsöm kan användas för att fålla, men också dekorera. Nålen sticks upp från baksidan av tyget och tråden dras diagonalt över där sömmen ska vara. Sedan sticks den ner i tyget och upp ett kort avstånd från där nålen stacks ner. Därefter dras tråden diagonalt över igen och upprepar. Den går att göra bred eller smal och tät eller gles eller mitt emellan. Likt många andra sömsätt finns det variationer även här.
Langettsöm
Langettsöm eller Langettstygn är en sömnadsteknik som ofta används runt en tygkant eller i knapphål, men den kan också användas som en fin dekor. Används tekniken runt en kant är den glesare medan om den sys i ett knapphål så sys den mycket tätt. Tekniken bildar en liten ögla längst ner med uppstickande stygn. Den sys från vänster till höger. Nålen sticks upp i tyget, sedan ner i tyget snett upp åt höger. Till skillnad från flätsöm dras inte tråden ner i tyget utan bildar en ögla. Nålen sticks sedan upp parallellt med startpunkten, alternativt ut till tygets kant, och dras genom öglan. Sedan upprepas det hela.
Stjälkstygn
Stjälkstygn görs genom att brodera korta stygn som läggs tätt inpå varandra, i en något sned rörelse. Effekten liknar en stjälk på en blomma och stygnet kan användas för att göra mer sirliga, snirklande former.
Öglestygn (Mille Fleur)
Öglestygn är ett enkelt sätt att göra blomblad. Öglestygn görs genom att nålen sticks upp i tyget och ner nära där nålen stacks upp, men utan att dra ner hela tråden. Den bildar nu en ögla. Nålen stick sedan upp igen där bladet är tänkt att sluta, tråden dras genom den tidigare öglan, spänner försiktigt och fäster ner öglan i tyget genom att dra tråden över öglan och på så vis låsa den.
Ensidig plattsöm
Plattsöm är ett vanligt sätt att göra fylla växtblad och andra figurer på. Plattsöm finns i många varianter, men i Hallandssöm är den ensidiga varianten vanligast. Nålen sticks upp vid konturen, tråden dras över figuren och ner på motsatta sidan av figurens kontur. Sedan sticks nålen upp igen, precis bredvid där den stacks ner, och tillbaka till den första sidan igen. Det hela upprepas tills figuren är fylld. På baksidan syns bara små stygn som följer figurens kontur. Ensidig plattsöm är också ett sätt att spara tråd men samtidigt få en fin figur.