Bingestickning - en halländsk tradition

Stickningen är en av många tekniker för att tillverka klädesplagg. Grunden är två eller fler stickor och ett garn av valfri, till stickorna passande tjocklek. Öglor tillverkas och hakas i varandra som sakta växer till ett plagg. Stickprojektet kan göras enkelt och det kan göras avancerat, med många färgbyten och sticktekniker. Stickning finns i alla möjliga tjocklekar, allt från grova lovikavantar till tunna spetssjalar. Den finns också i kläder gjorda av trikå, eftersom trikå är en tyg-typ tillverkad genom just stickning (fast med mycket tunna garner). Stickningens elastiska egenskaper har gjort den mycket populär.

Stickade sockar blev vanliga i Europa från sen medeltid och framåt även om de sydda strumporna (som var vanliga innan dess) fortsatte att tillverkas. Det finns också exempel på sockar med stickad fot och sytt skaft, men också stickade sockar med påsydda fotsulor, hälar eller tår i tyg. De äldsta stickade tröjorna som är kända i Sverige kommer från Halland och är en modell som slutar en bit nedanför midjan. Stickade plagg var periodvis också en visuell signal för var personen kom ifrån, eftersom olika platser hade olika traditioner och mönster. Idag har de snarare blivit namn på olika tröjtyper än namn på en lokalt präglad tröja.

Material och redskap

Bingestickning utfördes historiskt främst i ull, eftersom det var det materialet som många hade. Många, även de i städerna, hade får och de flesta kvinnor kunde spinna garn (något som också kallas spånad). Ullen hade många fördelar, eftersom den värmde i dåligt uppvärmda hus och var lätt att färga med hjälp av växter. Färgning med växter var tillgängligt för de flesta, eftersom växterna generellt plockades från omgivningarna. Kvalitén på garnet kunde däremot variera, beroende på skicklighet i förarbetet men också ullens egen grundkvalité. Under en period på slutet av 1700-talet och början av 1800-talet stickades det plagg i bomullsgarn som var ett precis nytt material.

Vad betyder ordet?

Uttrycket “att binga” kommer av “att binda” och är båda gamla ord för stickning. Binge är substantivet för den traditionella stickningen i Halland. Det hände också att människor samlades till ett så kallat “bingagille”, eller ”bingegille”. Människorna i en by träffades och stickade tillsammans eller för att utföra de förberedande stadierna, så som att karda och spinna ullen.

Bingestickning har förekommit i olika former i både norra och södra Halland. Exakt när den kom till Halland är oklart, men det sägs godsfrun Birgitta von Cracaou på Vallens säteri i Våxtorp tog med sig stickningen från sitt hemland i Nederländerna och, framför allt med hjälp av sitt tjänstefolk, spred den till den omgivande bygden. Oavsett hur det gick till så kom Vallens säteri i Våxtorp socken att spela en stor roll för utvecklingen av stickningen. Det finns också äldre traditioner i andra områden, bland annat i Träslövs och Ullared socknar. Det är möjligt att stickningen fanns redan innan i länet men att det nu gick över till en mer yrkesmässig produktion snarare än husbehov. Det finns fynd från nordligare trakter av Sverige som pekar på att tekniken fanns innan.

Under mitten av 1700-talet låg Sverige i krig, det så kallade Pommerska kriget. Krigsmakten behövde nu stora mängder persedlar, däribland stickade kläder. Från de sydliga delarna av Halland levererades mellan 20 000 och 25 000 par strumpor. Köpmännen i Laholm drog nytta av den stora kunskapen kring stickning i trakten dit det hade spridit sig från Våxtorp. En förlagsverksamhet växte fram, där en förläggare såg till att tillverkarna hade ull och sedan sålde den färdiga varan. Vallens säteri, som drevs till stor del av kvinnor, utvecklade under den här tiden en kvalificerad stickning, så kallad mönsterstickning. Denna typ av stickning krävde skicklighet av den som stickade, men också kreativitet. Den går under namnet binget. Så sent som 1914 levererades 15 000 par strumpor till armén, då från Hishult och Knäreds socknar.

I de norra delarna stickades det också, men här var det knallar från Borås som stod för försäljningen. Binget, stickningen, såldes sedan över hela Sverige. Oftast handlade det om plagg i ofärgad bomull även om mönstrade plagg (kallade Fläckabing eller Plättabing) gav mer betalning. För det mesta stickades det för husets behov och sällan mer än två färger om det gällde mönsterstickning i mer än en färg.

Det var framför allt kvinnor som stickade men hela familjen kunde bli inblandad, både män och barn. De som var skickligare stickade de större arbetena medan den som inte var det stickade små plagg och delar som ärmar. Många hade det som binäring utöver sin gård. Under 1800-talet var binget så vanligt och tog sådan tid att det klagades på att jordbruket blev försummat, eftersom binget var så lönsamt. Männen stickade däremot mest hemma, medan kvinnorna tog med sig stickningen även utanför hemmet. Däremot verkar det gått en gräns i arbetsfördelningen. Ju större gården var desto större del av stickningen låg på kvinnorna, medan männen utförde andra sysslor. Mot slutet av 1800-talet verkar männens stickande avtagit helt.

I just bingestickningen verkar det som att det skedde en förändring när det gäller sticksättet. I stället för att hålla garnet över höger hand och “kasta” eller dra det runt höger sticka med hjälp av höger hand så började det sättet som dominerar i Sverige idag att användas, alltså att hålla garnet över vänster hand och enbart med hjälp av höger sticka fånga upp garnet. Detta effektiviserade arbetet och ökade därmed produktionstakten. Denna metod att sticka fick ett ännu större genomslag tack vare att det var den metod som skolslöjden lärde ut. Att sticka i rundstickning var också ett sätt att effektivisera. Det var inte ovanligt att sticka tre tröjor i veckan och snabbhet verkar ha betonats mer än noggrannhet, vilket går att se i analyser av gamla plagg där till exempel fel i mönstren inte rättats till.

I historien om binget på 1900-talet spelade Halländska hemslöjdsföreningen Bindslöjden, dåvarande Föreningen Bindslöjden, en stor roll.

Det sägs att Berta Borgström, gift med en läkare, i Laholm hade två äldre damer anställda som skötte trädgården på sommaren, men som hade svårt att få arbete på vintern. De var däremot skickliga på att sticka. I Laholm stickade de flesta för eget bruk, så det var svårt att sälja plagg. Berta visste genom sina kontakter med Vallens säteri och sin mans erfarenheter att många hade det svårt ekonomiskt i trakten. Detta var också en tid när sociala reformer ännu inte fanns och även äldre behövde försörjning. Berta Borgström trodde däremot att traktens stickning var något att bygga på. De två damerna stickade små plagg som Berta sålde till bekanta. Berta lyckades säkra ett kontrakt med MEA, Militärens Ekiperings AB, vilket gav den större beställare som krävdes för att få det att gå runt. Marschstrumpor, skjutvantar och senare tröjor beställdes. Berta satte in en annons i tidningen och började värva stickerskor så snart hon kom hem igen. Detta blev starten till Föreningen Bindslöjden år 1907, namngiven efter ordet för att sticka (binda). 1909 ingick Laholmsavdelningen i Hallands hemslöjdsförening och 1911 startades Halmstadsavdelningen om. 1912 registrerades Halländska hemslöjdsföreningen Bindslöjden upa. Bindslöjden i Laholm ingick nu som en självständigt arbetande, men betydande enhet.

Försäljning av material och plagg i Laholm

Bindslöjden sålde först garn som var tänkt att använda för att laga plagg. På 1950-talet började det säljas garn och mönster för att sticka själv, efter en viss oro för att det skulle påverka försäljningen av färdiga plagg. Det visade sig att det fanns fortfarande de som hellre köpte ett färdigt plagg än stickade själva, samma som idag. Att sälja garn var därför inte ett hot mot arbetsmarknaden, så mönster och garn blev nu lättillgängliga för allmänheten. Med tiden blev däremot de professionella stickerskorna allt färre.

Under 1960–70-talen hjälpte Hemslöjden till att montera plagg i binge, alltså att klippa upp stickningen och sedan sy ihop det till kappor, tröjor och andra stora plagg. Mycket binge stickades historiskt, och idag, i så kallad rundstickning så att en tub bildas, med en tänkt kant stickad som en lång rad längs med tuben. Sedan sys det på båda sidor för att säkra så att inget repas upp, kanten klipps upp och plagget sys ihop. Med tiden började också färgvalen luckras upp från rött, blått och vitt, som tidigare uppfattats som traditionella.