Varför hänga tyg i taket? - Hängkläden och andra väggdekorationer

Olika tider har haft olika sätt att inreda. Vepor, gobelänger, bonader och hängkläden är bara några exempel på textila föremål som använts för att pynta eller vid speciella tillfällen inreda hemmet. Gobelängen, en variant av vävda bilder, härstammar från medeltidens slott och borgar. Bilderna användes dels som dekor, dels som en form av isolering från kylan (som dessutom gick att transportera). De kunde ofta vara mycket stora för att vara en bildvävnad. 10x5 meter var inte ovanligt och många gjordes för att höra ihop, som ett set. Dessa enorma verk producerades bl.a. i dagens södra Nederländerna, dagens norra Frankrike och Italien i textila verkstäder specialiserade på gobelängproduktion. Dessa var något som de välbeställda kunde special-beställa. Ibland används ordet tapet. En gobeläng kan också kallas för en vävd tapet eller tapesserie på franska, tapestry på engelska. I Norden producerade på 1500-talet dessa tapeter, som de kallades här. I Sverige kallades bildvävningen för flamskvävnad. Vepor, en annan typ av vävnad som hängts på väggen, har ett motsatt format från den halländska hängklädet. Där hängklädet är långt på bredden och smalt på höjden så är vepan lång på höjden och smal på bredden. De har ofta använts i svensk tradition som sängöverkast och underlakan, men senare flyttat upp på väggen. Under 1700- och 1800-talet fanns i bl.a. Halland, Dalarna och Hälsingland målade bonader av tyg. Ofta föreställer de färgglada stiliserade bibliska scener men med för tiden moderna kläder. Bonaderna användes i Halland på samma sätt och tillsammans med hängkläden. De hade sin början i kyrkomålningar och flera av de som målade bonader, ofta lantbrukare och hantverkare, lärde sig av kyrkomålarna. Omkring sekelskiftet 1800 blev papper mycket billigare och målade bonader på papper blev vanligare. Flera exempel på målade bonader finns bevarade i museets samlingar.

Vad är då ett hängkläde i halländsk betydelse?

Hängkläden är ett fenomen som kopplas till de för Halland typiska ryggåsstugorna under 1700-1800-talet. Ordet hängkläde är en beteckning för ett tygstycke av vitt linne som är vävd på halv vävbredd (alltså den bredd tyget får när det kommit ur vävstolen), ca 25-35 cm, och som kan vara upp till 8-13 m långt. Hängklädet sattes upp längs väggarna vid högtidliga tillfällen, helger och fester som en dekor. En drätt, ett annat namn som kan dyka upp, är i stället en väv på enkel vävbredd (ca 60 cm), ofta i opphämta. Längden här kan variera mycket. De användes i ryggåsstugorna som saknade innertak, väggarna var låga och de hade väggfasta bänkar. Tyget sattes upp på väggen i stugan och på takfall, sparrar och gavelfält. När hus senare fick innertak fortsatte seden med att hänga sina hängkläden på väggen, precis nedanför taket.

Det finns också andra namn på tyger som användes på liknande sätt. En smalare variant av hängkläden, hyllkläden, finns också bevarade. De har ofta liknande motiv som de större, men i mindre format. En så kallad takduk hängde från taket över husets stora bord, lister satt på hyll- och klockkanter eller placerades på sådana ställen där fransarna hängde ner. Ibland kunde en drätt kantas av en list. Textilierna togs fram och hängdes omväxlande med målade bonader, bl.a. till jul. Denna tradition finns beskriven från 1886 av Magnus Ysenius. Detta kallades att man ”drog” stugan.

I södra Halland finns exempel på vävda hängkläden som har ullinslag i mönstret istället för bomull eller lin. Hängklädena kan också kantas med en frans eller en spets med tofsar. Fransar finns oftast nederst, längs med långsidan av hängklädet. De andra sidorna är avslutade med en liten fåll. Har det funnits en stadkant, den del som satt i tygets ytterkant i vävstolen, så fanns det ingen fåll. Stadkanten har då fått vara synlig. En del hängkläden som har hittats har haft en virkad spets, andra har en knuten spets som kallas kläppafrans. Kläppafrans innebär att en liten tofs av separat garn placeras i fransen och sys fast. Kläppafransen kan var vit eller växla mellan rött och vitt. Blått är ovanligare. Är broderiet sytt med blått var fransen däremot oftast vit.

Hängklädena var en självklar del av den brudkista som en flicka förväntades ha sytt innan hon gifte sig. I brudkistan fanns allt från lakan till särkar men också minst 1 hängkläde. All tillverkning av brudkistans innehåll skedde för hand. Det var en naturlig del av de textila föremålen i ett hem, en statussymbol och ett tecken på välstånd. Ett fyllt linneskåp, som förr hade många, många fler delar jämfört med nutiden, hade en helt annan betydelse då än vad det har idag. Ibland har broderi och andra inte så praktiska sysslor, främst inom det textila området, kallats för slöseri för kvinnokraft. Hängklädena hade däremot en social betydelse i sin samtid och var inte något, som broderi ofta ses som idag, som var en ren fritidssyssla.

Många hängkläden finns bevarade än idag, även om de inte använts på länge. En teori är att de inte fick en självklar plats när hemmen förändrades i slutet av 1800-talet och bostäder moderniserades. Samtidigt var det något som ansågs som fint så att bara slänga dem var inte ett alternativ. Fina hängkläden i sin samtid var en del av en komplett utrustning för hemmet, något att vara stolt över och visa upp. De kom från en tid där det inte gick att köpa allt utan tillverkningen fick ske hemma. När det gäller hallandssöm, det som är på de broderade hängklädena, är det också känt sedan tidigare att det fanns brodöser som tog emot beställningar. Om samma gällde de vävda är okänt.

Broderade bonader blev ett mode som spred sig kring sekelskiftet 1900. Det blev allt vanligare under större delen av 1900-talet. Det började hos de mer bemedlade och spred sig till både torpare och bönder, arbetare och tjänstemän. Pigor satte upp bonader med olika tänkespråk på sin pigkammare. De som satt i högreståndsmiljö hade oftast ett motiv utan text i praktfulla färger. Det kunde vara allt från olika djurscener till fornnordiska motiv och personer i folkdräkt. Mönster till en bonad kunde beställas på postorder, lånas av varandra eller köpas som ett färdigt set. Tidningar, som t.ex. Allers mönstertidning, bidrog också till att sprida mönster. Motiven skilde sig från de tidigare lokalt präglade mönstren i till exempel hängkläden. En teori om varför är att industrialiseringen orsakade ett skifte i levnadssätt. Hela samhället gick från gamla till nya sätt att leva på, vilket skulle kunna ha visat sig även i hantverkstrender. Kvinnor kan också ha fått mer tid över till att brodera när levnadssättet ändrades. Industrialiseringen bidrog till innovation när det gäller maskiner som avlastade olika annars tidsödande moment. Detta var också en tid med oljetryck och fernissade, kolorerade bilder, änglar och bilder på kungafamiljen. Det kom också bonader i papper. Under 30- och 40-talen sjönk broderandet och motiven blir enklare i sin utformning. Bonaderna ansågs vara inte ”äkta” konst och hamnade i köket eller sängkammaren i stället för de rum som gäster kom till. När funktionalismen, som förespråkade en avskalad stil, blev en populär inredningstrend var det många bonader som klipptes till trasor för trasmattor eller användes som trasor.

Bonaderna kunde ha många olika motiv och teman. Ordspråk, tänkespråk (kort text eller fras med tänkvärt innehåll) och bibelcitat var vanliga beroende på tidsperiod och rådande ideal. Motivmässigt kunde det vara det mycket blandat. Växter i alla möjliga former (inklusive kurbits-stil), folkloremotiv (tomtar, vättar), civilförsvarsmän, boyscouter och sjömän, motiv från barnvisor och folkliga berättelser, jordbrukare, röda stugor, kyrkor, åkrar, ängar. Att varmt skönt ombonat hem var inte heller ovanligt motiv.

Textila verk är också portabla. Sökordet “tyg istället för tapet” på Google ger många resultat för hur tyg kan användas på många olika sätt (utöver gardiner) som en temporär dekor som går att byta ut när personen känner för det. Det skulle också kunna ses ett sätt, precis som broderade tavlor med ett budskap, att göra dagens mer standardiserade utrymmen lite mer personliga. Gobelängerna kunde till exempel tas ned och flyttas när hovet eller adelsfamiljen reste till ett annat slott. Något som också är intressant i sammanhanget är att även de tidigare bygdekarakteristiska och inarbetade mönstren kunde lämna utrymme för mer personliga uttryck i form av små detaljer som avvek. Detta är något som människor gör än idag. Personlig prägel, kanske med en ny influens, är något universellt för alla människor.

Textilier, och de trender och idéer de uppstod inom, blir gamla och föråldrade. Många är syforumen som funderar över om mormors virkade mellanlägg och dukar kan användas till något idag. Hängkläden, vepor och andra tyger som hängts på väggen kan tyckas tidsödande att syssla med. Att sätta sig och lägga tid på små stygn som inte fyller något praktiskt syfte är däremot inte helt olikt det som tidigare generationer gjort. I museets samlingar märks detta fenomen. Kistorna som hängklädena förvarades i täcktes med måleri. Karvsnitt, en variant på träskärning, fyllde hela ytor av ett föremål. Ingen yta lämnades tom. Att dekorera de utrymmen vi lever i är alltså inte något nytt, det är något väldigt allmänmänskligt.

För den som vill läsa mer kommer här några tips.

Bonader och hängkläden: * Augustsson, Noomi (1999). Broderade bonader: från sekelskifte till sekelskifte.

• Fredlund, Jane (1976). Små, små ord av kärlek ---: bonader från förr och nu.

• Gynnerstedt, Kerstin (2020). Vävt och broderat under två sekler: kvinnokraft och kvinnokultur.

• Johansson, Britta (1977). Hallandssöm.

• Skantze-Ärlemalm, Inger (2010). Hallandssöm: hängkläden och pudevar från norra Halland.

Målade bonader: * Palmsköld, Anneli (red.) (2009). Inzoomning - bonadsmåleri. Halmstad: Länsmuseet Halmstad