Elinghems ödekyrka

Elinghem var Gotlands minsta socken och bestod av endast sex gårdar. Folkmängden bör ha varit liten, men tillräckligt välbärgad för att uppföra en kyrka. Ruinen visar dock att kyrkan varit en av Gotlands allra minsta.

Kyrkobyggnaden i Elinghem uppfördes i en sammanhängande byggnadsfas med långhus och kor, omkring 1250. Även i dagens ruinstadium, där både förfall och rekonstruktion får sätta prägel på byggnadsverket, är det tydligt att både långhus och kor uppfördes i en sammanhängande byggnadsfas. I Elinghems fall är det den låga skråkantade sockeln som knyter ihop byggnadskropparna till en enhetlig anläggning vilken återger den ursprungliga arkitektoniska planen för kyrkan. Det är uppenbart att kyrkan planerades utan torn vilket den västra gavelväggen antyder. Det finns inga avläsbara förberedelser inför en tornbyggnad vad gäller vare sig förtagningar i sockeln eller en bågnisch i murverket, som i Väte, Kräklingbo och andra tornlösa kyrkor. Gavelväggens murverk är dessutom tilltaget och inrymmer ett trapplopp som stiger åt norr för tillgång till långhusets vind på ett sätt som hade spolierats om en tornbåge skulle tagits upp i efterhand. Givet konstruktionsförutsättningarna är det därför inte troligt att ett torn ursprungligen planerades ansluta mot långhusets västra gavel och samtidigt möjliggöra kommunikation mellan tornrum och långhus.

Som för så många andra sockenkyrkor saknas uppgifter om vem som varit initiativtagare och även arkeologiska spår som hade kunnat belägga eller vederlägga om kyrkan haft en äldre föregångare eller varit platsens första. Uppförandet av långhus och kor som en sammanhängande byggnadsfas och kyrkans sammanhållna stilkaraktär antyder att det inte funnits någon äldre kyrka att förhålla sig till under byggnationen. Emellertid kan någon tidigare kyrkas förekomst inte heller uteslutas. Socknen fanns sannolikt innan den nuvarande kyrkan byggdes och eftersom ett kyrkobygge kan ta tid kunde man rimligen ha haft en träkyrka här innan stenkyrkan byggdes. Kyrkogårdens ovala planform, en ovanlig planform för kyrkogårdar, kan tyda på att kyrkan är byggd på en f.d. kultplats eller inom en fornborg vilket indikerar någon slags verksamhet på platsen innan stenkyrkan uppfördes.

Arkitektoniskt är kyrkans stil enhetligt unggotisk utan några synliga åtskilda byggnadsfaser. Inte heller uppvisas några förändringar där till exempel befintliga murverksöppningar eller murverk expanderats eller omgestaltats (utöver nordportalens igenmurning) till följd av nya stilströmningar – vilket annars är vanligt förekommande bland de gotländska kyrkorna. Kyrkoruinens avsaknad av stiluppdateringar eller större byggnadstekniska ingrepp efter byggnadsskedet kan förklara det tidiga övergivandet av kyrkan. Församlingen har uppenbarligen saknat både ekonomi och ambition att bygga om och stilmässigt anpassa kyrkobyggnaden efter rådande ideal under tiden den var i bruk. Det bör dock påpekas att delar av sydportalernas omfattning rekonstruerades på 1920-talet och kan ha fått en mer renodlat unggotisk form än tidigare; i synnerhet gäller det sydfönstrens spetsbågiga krön. Korfönstret avbildas några gånger på 1800-talet som om det vore rundbågigt, vilket kan ha varit en felritning eftersom den bevarade inre smygen är tydligt spetsbågig.

Utöver att kyrkobyggnaden tydligt efterlever sin ursprungliga plan och arkitektoniska gestaltning ger de båda bevarade sidoaltarna tydliga exempel på att reformationen 1536, knappast haft någon betydelse i den redan förfallande kyrkan och församlingen. Att sidoaltarna, som annars avlägsnades i brist på funktion då helgondyrkan övergavs med protestantismens intåg, står kvar ger en fingervisning att kyrkobyggnaden kan ha varit övergiven redan under början av 1500-talet.

Troligen kan församlingens decimerade numerär, och därmed sämre ekonomi, förklara förfallet som leder till övergivandet. I en skrivelse från 1601 konstateras kyrkobyggnadens kondition som obrukbar och sannolikt även övergiven sedan en tid. Hans Eire, domare i Forsa ting och ägare av Ihre gård, begärde då i en skrivelse till domkapitlet att få höra till Stenkyrka eller Hangvar församlingar till dess kyrkan var återuppbyggd. Det är troligt att Gotlands ekonomiska nedgång under 1400-talet fick stor påverkan på öns minsta socken. Efterhand då ekonomin stagnerat och befolkningsantalet sjunkit under 1300-talets andra hälft och 1400-talet är det sannolikt att Elinghems kyrka får mindre lokal betydelse då den redan lilla församlingen om sex gårdar bör ha decimerats påtagligt. I slutändan överges kyrkan av församlingen – sannolikt då av både ekonomiska och numerära skäl. Övergivandet bör ha inletts någon gång kring 1500-talets mitt sedan reformationstidens indragningar ytterligare försämrat ekonomin. Kyrkobyggnadens förfall lär redan då varit omfattande, dels med tanke på vad som beskrivs i Hans Eires skrivelse till domkapitlet, dels sidoaltarnas kvarvarande existens. Ambitionen var säkerligen att återuppbygga kyrkan under 1600-talet men troligen strandade planerna av samma skäl som gjorde att kyrkan förföll och övergavs. Vad som sedan sker i kölvattnet av Hans Eires skrivelse är inte känt men när Elinghems sista präst, Rasmus Rodeus, dör 1617 bör det inte funnits någon annan utväg för församlingens medlemmar än att sprida ut sig till närliggande socknar med större kyrkor. Under 1600-talet accelererar förfallet och Elinghems kyrka övergår i öde ruin, vilket Haquin Spegel återger i sitt inventarium 1680 ”Kyrckian lenge sedan öde och ingen weet af inventario”.

Under 1700-talet vet vi ytterst lite om kyrkoruinen, det enda som säkert kan fastslås är att förfallet pågår utan några kända ansatser att stoppa det. Efter ett sekel av tystnad kring ruinen i Elinghem dyker den första kända avbildningen av ruinen upp då antikvitetskonduktör C.G.G Hilfeling besöker ruinen år 1800 under sin gotlandsresa. Hilfeling beskriver ruinen, både bildligt och skriftligt, som helt övervuxen med lövskog och hassel inuti och närmast omkring, endast gavelröstena är synliga tillsammans med portalerna och östfönstret. En skillnad mot idag är att sidopartierna av triumfbågsmurens gavel med den avbrutna avlastningsbågen mellan långhus- och korvinden ännu stod kvar. Det var inte utan svårigheter Hilfeling med sällskap tog sig fram och in i ruinen där han beskriver hur altarets skiva ligger horisontellt i plan med marknivån som höjts till följd av valvens nedfallna stenar och växtlighetens utbredning. De nedrasade valven ska, enligt lantmätare Lars Paul Engbom som besökte ruinen 1827, ha rasat ner omkring 40 år före hans besök. Engbom, likt Hilfeling, beskriver ruinen både bildligt och skriftligt men till skillnad från Hilfeling avbildar Engbom ruinen mer schematiskt och växtligheten i mindre effektsökande drag. Även arkitekten Jacob Wilhelm Gerss besökte ruinen i början av 1800-talet. Utöver en kolorerad teckning utför Gerss en uppmätning av kyrkoruinens plan. Planritningen är den första kända ritningen av Elinghems kyrkoruin. Varken Gerss eller Engbom avbildar resterna av triumfbågsgaveln vilket talar för att denna rasat strax efter Hilfelings besök. Även långhusets sydportal, antydd av Hilfeling men saknad hos de andra, kan ha ramponerats då, förutsatt att Hilfelings återgivning av denna detalj var korrekt (till skillnad från kyrkogårdsmurens oriktigt angivna form).

Under 1840-talet besöker P. A. Säve ruinen och visar dess utseende bakom den skymmande växtligheten. Observera att han även tecknade en kopia av Hilfelings avritning, vilken alltså inte visar det då aktuella tillståndet. Säve visar hur södra långhusportalen och långhusfönstret är borta, medan södra korfönstrets omfattning ännu förefaller intakt, om det inte är något tillrättalagt i teckningen. Att södra korfönstret både hos Engbom och Säve avbildas som rundbågigt, när den bevarade ursprungliga innersmygen är spetsbågig, kan bero på att omfattningen var skadad och svår att avläsa. Säve ritar till exempel heller inte ut skadorna kring korportalen, som endast anges med gångöppningens huggna stenblock. Ruinen är helt övervuxen och förblir så fram till 1900-talet. Det första kända fotografiet, från år 1900, visar ruinens södra långsida. Ännu växer hassel tätt inpå ruinens murverk men mycket sly måste ha avlägsnats sen P. A. Säve besökte platsen. Ruinens sockel är ej synlig till följd av rasmassorna och växtligheten kring ruinen. Partier av långhusets södra murverk är nedrasat och fogarna är helt urlakade. Fönster- och dörromfattningar saknas vid både långhusets och korets portaler och fönster. Korets östra gavel är relativt intakt, korfönstret har lidit mindre skador och rester av medeltida puts sitter kvar kring fönstret. Avlastningsbågen över triumfbågen som återges delvis kvarstående av Hilfeling har decimerats ytterligare men den södra delen står kvar vid tiden för det tidigaste fotografiet. Den har senare rasat och saknas på ritningar och fotografier från början av 1920-talet.

Den kyrkobyggnad som uppfördes kring mitten av 1200-talet är idag avläsbar mycket tack vare den rekonstruktion och konservering som utfördes 1923–25. Ruinen framgrävdes då från rasmassor, jord och sly så att murverken kunde friläggas. Vid framgrävningsarbetet återfanns en stor del av nedfallna stenar tillhörande både murverk, fönster- och dörromfattningar. Rekonstruktionen utfördes under ledning av Sven Brandel och Alfred Edle, vilka lyckades identifiera det bearbetade stenmaterialet som hittades i rasmassorna för att sedan låta återmura både fasadmur, fönster- och dörromfattningar. Konserveringen omfattade avtäckning av murkrönen med kalkstensflis och torv, samt stärkning av urlakade fogar med kalkbruk i allmänhet, och säkring av den medeltida puts som ännu fanns bevarad i synnerhet. Det är anmärkningsvärt att så pass stora partier medeltida puts klarat sig under närmare 800 år och då helt utan underhåll (åtminstone seklen efter medeltid). Att majoriteten av stenmaterialet bevarats intakt inom ruinen visar antingen sockenfolkets respekt för platsen eller kanske avsaknaden av sockenfolk. Kyrkan lämnades av det kvarvarande stenmaterialet att döma orörd från övergivandet under 1500-talets andra hälft fram till 1923. Ruinen har sedan dess genomgått fyra åtgärdsinsatser med avsikt att frysa förfallet av ödekyrkan i Elinghem.