Drottens kyrkoruin

Drottens ruin ligger i kvarteret S:t Drotten (fastighetsbeteckning Visby S:t Drotten 6) som i sin kilform begränsas av Syskongatan i söder, S:t Hansgatan i väster och S:t Drottensgatan i öster. De två sistnämnda gatorna ansluter i varandra och utgör kvarterets norra spets. Drottens kyrkoruin är omgärdad av flertalet mindre fastigheter som tidigare varit bebyggda med bostadshus och ekonomibyggnader tätt inpå ruinen – även ruinens inre var tidigare bebyggd med uthus. Sedan 1800-talets slut har samtliga fastigheter, utöver Visby S:t Drotten 2, rensats på byggnader för att ge plats åt ruinens gestalt i gaturummet. Norr om ruinen är en park anlagd och en staty rest över Christopher Polhem. Drottens kyrkoruin, tar genom ruinens friläggning från intilliggande bebyggelse, en betydande gestalt i gaturummet. Drottens kyrkoruin ägs av Statens fastighetsverk och förvaltas av Gotlands Museum.

Under tidig medeltid när kyrkobyggandet kom i gång på Gotland och i Visby är det troligt att de första kyrkorna i den framväxande staden var byggda i trä. Som konstaterats utifrån byggnadsarkeologiska undersökningar av Drottens kyrkoruin tillhör absidkoret kyrkans första byggnadsetapp och därmed äldsta del. Även i S:t Nicolai utgör koret stenkyrkans äldsta del och där byggdes koret mot ett befintligt långhus i trä som sedan ersattes med ett långhus i sten. Att Drottens kor uppfördes som första del av stenkyrkan talar således för att det kan ha funnits en äldre träkyrka på platsen.

De byggnadsetapper som kan urskiljas i Drottens kronologi börjar med det i kalksten uppförda koret. Koret med absid uppfördes troligen under 1100-talets slut/1200-talets början. Stilen är romansk i konstruktionen med rundbågiga valvslagningar i murverksöppningarna och blindarkader i absidrundeln. De dekorativa elementen är sparsamma men har samtidigt en mer gotisk prägel, som är tydligast i den södra korportalen – de gotiska dekorationselementen tillkom koret vid en senare byggnadsetapp. Mot koret byggdes det första, av sten uppförda, långhuset som var något smalare än det kvadratiska långhus vi ser idag. Två vertikala murskarvar på ömse sidor om triumfbågen tyder på att långhusets plan utvidgats åt norr och söder. Även triumfbågens proportioner, högrest och smal, i förhållande till långhusets nuvarande bredd indikerar att ett smalare långhus med aningen högre långsidesmurar tidigare anslutit mot koret. Det äldre långhuset uppfördes troligen inte långt efter koret, medan tornet uppfördes sist. Tornet har dock med största sannolikt uppförts i en sammanhängande byggnadsfas med det första långhuset under början av 1200-talet. Även i tornets murverk löper två vertikala murskarvar vilka visar omnämnda utvidgning av långhuset.

Arbetet med att utvidga långhuset till nuvarande kvadratiska planform kan inte ha inträffat långt efter att den ursprungliga stenkyrkan stod färdig och var invigd. Långhusets utvidgning innebar en kvadratisk planform som bildade en treskeppig hall täckt med nio kryssvalv, burna i långhusets mitt av fyra kolonner – slående likheter finns mellan Drotten och Levide kyrka. Huvudingången placerades (som brukligt) i långhusets södra murverk, i den sista travén invid västra hörnet. Den strama romanska stilen placerar byggnadsetappen till som senast 1200-talets mitt men sannolikt redan till 1230-talet. I samband med utvidgandet av långhuset byggdes med stor sannolikhet även den sakristia som var sammanbyggd med korets norra murverk – endast anfangsskiften till sakristians tunnvälvda källare finns kvar idag. Sakristians två våningar nåddes dels genom koret, dels genom en trappa i det utvidgade långhusets nordöstra murverk.

Kyrkan helgades vid sin invigning åt Den Heliga Trefaldigheten. Namnet på kyrkan är mer känt som Drotten, en gammalnordisk benämningen för Härskare som syftar till herren Gud. Efter att långhuset utvidgats följde, likt Gotlands och Visbys övriga kyrkor, ytterligare byggnadsfaser som kom med nya stilströmningar. Korportalen fick nya omfattningar i en perspektivportal av unggotiskt snitt med spetsigt gavelröste. Korportalens omgestaltning bör ha utförts under 1200-talets andra hälft. Den sista större byggnadsetappen som Drotten genomgick var tillbyggnaden av ett vapenhus, som uppfördes vid huvudingången mot långhusets södra murverk. Tillbyggnaden utfördes i två byggnadsetapper, varav den västra delen vid huvudingången (första etappen) uppfördes under 1300-talets första hälft medan den senare östra delen troligen uppfördes under 1300-talets andra hälft. I samband med den sista byggnadsetappen öppnades murverket mellan vapenhusets nya del och långhuset, och två fönsteröppningar i långhusets södra och norra murverk utvidgades och försågs med gotiska masverk. Efter 1300-talet skedde inga större gestaltningsmässiga förändringar av kyrkan.

Drottens funktion som församlingskyrka varade sannolikt till tiden kring Lybeckarnas anfall mot staden år 1525 då delar av Visby ödelades. Tydliga spår av brand finns på ruinens murverk vilket talar för att även Drotten sattes i brand under tumultet som uppstod. Kyrkan bör ha lidit svåra konstruktionsmässiga skador av branden och med reformationen av den Danska kyrkan 1536 kan en återuppbyggnad inte ha varit aktuell, och kyrkan lämnades därmed att förfalla till ruin. Litet är känt om Drotten under 1500-och 1600-talet men teckningar av ruinen från tidigt 1800-tal visar att det raserade byggnadsverket användes flitigt både som boskapshägn och som stödjande konstruktion för ekonomi- och bostadsbyggnader. Det är därför ett rimligt antagande att ruinen även brukades av Visbyborna under föregående sekler och att säkerhetsåtgärder vidtagits redan under 1600-talet för att undvika att stenar föll ner på byggnader och djur – det kan ha varit i samband med en sådan säkerhetsåtgärd som långhusets murkrön avjämnades och majoriteten av valvresterna avlägsnades.

Drotten tillsammans med samtliga av Visbys kyrkoruiner tillhörde formellt Hospitalet i Visby från 1500-talets mitt och genom utarrendering av både ruinen och omkringliggande mark kom de till användning likt ovan beskrivet. Ruinerna hade inget egentligt ”skydd” förutom det så kallade Placat och påbudh om gamble monumenter och antiquiterer från 1666 som avsåg skydda fornlämningar som exempelvis kyrkoruiner. Placatet gjorde nytta eftersom magistraten i Visby under 1730-talet nekade dåvarande landshövdingen försäljning av ruinerna för att finansiera ett nytt residens. Magistraten hänvisade till att ruinerna borde betraktas som minnesmärken och därför skyddas enligt lag.

Med 1800-talet kom nya ideal som bland annat innebar en romantiserad bild av ruiner och fornlämningar. Turismen började etableras som nytt fenomen för landets mer välbärgade klasser och platser som Visby fick en ny funktion som besöksmål. Lämningarna från medeltiden, framför allt kyrkoruinerna som i sekler fått stå som stenbrott, deponianläggningar, stallbyggnader eller boskapshägn fick nu en mer framträdande roll som besöksmål och i samband med detta fridlystes ruinerna år 1805. Eftersom intresset för kyrkoruinerna ökade under 1800-talet uppstod ett nytt säkerhetstänk kring ruinerna som behövde vårdas för att vara säkra för besökare att vistas i och invid. År 1863 lämnades det första statsanslaget för kyrkoruinernas vård. För att ytterligare säkra skyddet och vården ställdes ruinerna under Vitterhetsakademins vård.

Den första dokumenterade restaureringen av Drottens ruin genomfördes 1884. Vid restaureringen rekonstruerades valvslagningen över vapenhusets portal samt fönstret ovanför, en tydligare gräns murades i murverksöppningen mellan vapenhuset och långhuset, fyra nya sidostycken murades i långhusets södra portal, ett fönster i norra långhusmuren rekonstruerades, brott i murverken murades igen, samtliga murkrön och korvalvet täcktes med cement och åtskilliga fogar och sprickor fogströks. Av restaureringsrapporten kan konstateras att inställningen till ruinernas vård och underhåll fokuserades mot stora insatser för en ruin i taget.

Sedan 1884 har ambitionen varit att bevara Drottens ruin för framtiden som en kulturhistoriskt viktig del av vårt gemensamma kulturarv. Genom restaureringar är Drotten ett tillgängligt och säkert besöksmål och hålls öppen för allmänheten under sommaren.