Saida och hennes tre estländska väninnor år 1944. I bakgrunden syns August Werners fabrik där de unga kvinnorna fick arbete.
Mölndals stadsmuseum
Kvinnorna flydde kriget i Estland – fick jobb på August Werners textilfabriker
År 1944 kom fyra unga kvinnor från Estland till Lindome. August Werners textilfabriker i Lindome blev den trygga punkten för många estländare som hastigt hade flytt från kriget i sitt hemland.
De unga kvinnorna var alla i 18-årsåldern. De hade inga föräldrar, talade inte ett ord svenska och var därmed helt utlämnade till sig själva. Flickorna hade sökt sig till Lindome för att arbeta på August Werners textilfabriker. Redan dagen efter de anlänt, förväntades de börja arbeta. De fyra unga kvinnornas ankomst var början till en permanent estländsk koloni som uppstod i Lindome.
32 000 estländare flydde till Sverige 1944
Hösten 1944 flydde nämligen 32 000 estländare från den ryska ockupationen till Sverige. Estland hade under historiens gång varit utsatt för ständiga angrepp utifrån och när landet nu återigen blev utsatt, valde många att fly västerut. Överallt på den svenska östkusten togs estländska båtar emot. Vid ankomsten var passagerarna ofta hårt medtagna. Flykten över Östersjön var ofta mycket dramatisk med en båtresa som tog flera dygn i små enkla ekor. Många dog under resan, eller led av sjösjuka, hunger och törst.
Temporära läger tog emot flyktingarna och det humanitära stödet från allmänheten var stort. Väl i Sverige blev starten ofta några veckor i karantänläger och därefter ett kringflackande liv, med hopp om försörjningstillfällen. Estländarna fick varken startpeng, möbler eller husgeråd vid ankomst och fick därför jobba hårt för att skapa sig en tillvaro i det nya landet.
Ekan med vilken familjen Karisaar flydde med över Östersjön. Det var åtta personer i båten vid överresan till Sverige.
Mölndals stadsmuseum
Estländska flyktingar i karantänläger hösten 1944.
Mölndals stadsmuseum
Fick jobb i Werners fabriker
De fyra unga kvinnorna sökte sig alltså till Lindome efter rykten om arbetstillfällen i Werners fabriker. Problemet med bostäder var i början stort och en disponentvilla gjordes om till flerfamiljshus. Fabriken var mån om sina anställda och med tiden växte ett litet brukssamhälle upp. Man ordnade med fler bostäder, fabriksskola och en brandstation. Även danskvällar och andra sociala aktiviteter anordnades och kunde leda till nya möten och familjebildning.
Man turades om att ta hand om barn då man hade ledigt från sitt skift och närheten till fabriken gjorde att man kunde springa hem på matrasterna. Men i fabriken väntade hårt arbete. Det var fysiskt arbetsamt och mycket dammigt. Männen arbetade oftast i färgeriet. Kvinnorna arbetade på ackord men hade lägre lön än männen, trots att kvinnornas arbete var mer slitsamt.
På Luciadagen gjordes en av Färgeriets lokaler om till dansgolv, vilket blev en årlig tradition.
Mölndals stadsmuseum
Fabriksbostäder vid Werners fabriker, 1950-tal.
Mölndals stadsmuseum
Den första invandringsgruppen i Lindome
Vy över Werners fabriker i Lindome, 1930 till 50-tal.
Mölndals stadsmuseum
Estländarna var tacksamma att själva ha överlevt och på fritiden umgicks de ofta med varandra. Under tiden direkt efter flykten, kunde de inte ta reda på var deras släktingar hade tagit vägen. Många som inte hann fly, hade nämligen deporterats till fångläger i Sibirien, där de fick arbeta och bo under omänskliga förhållanden. Säkert bidrog samhörigheten bland estländarna i Lindome även till att underlätta denna ovisshet.
I Lindome blev estländare den första invandringsgruppen. Efterfrågan på arbetskraft var stor och ofta kom även släktingar efter, för att söka arbete på textilfabriken. Många lyckades skapa sig välfungerande liv i Sverige. Asta, Saida, Wilma och många andra estländska flyktingar, fick nog trots allt en positiv upplevelse när de kom till Lindomes vackra omgivning med dess vänligt inställda invånare för att börja ett nytt liv.