Kronobränneriet i Visby

Under 1700-talet införde kronan flera nationella reformer. Under seklets andra hälft infördes exempelvis stenhusreformen vilken innebar stora skattelättnader för de fastighetsägare som byggde hus i sten eller ersatte tidigare trähusbebyggelse med stenhus. Reformen fick en enorm genomslagskraft på Gotland där den lättbrutna kalkstenen fanns tillgänglig, majoriteten av de för ön så karaktäristiska stenhusen uppfördes som en följd av denna skattelättnad. Reformen medförde också ett ekonomiskt uppsving där den gotländska sten- och kalkindustrin blomstrade.

En annan reform som skulle få stor betydelse för museikvarteret var brännvinsreformen. I landet hade brännvinsdrickandet ökat och Gustav III såg en möjlighet att förbättra kronans finanser. All privat brännvinstillverkning förbjöds och i stället infördes ett statligt monopol. Kronan planerade verksamheten i detalj för att kunna genomföra en riktig stordrift under statlig kontroll och man lät ta fram standardritningar för hur Kronobrännerierna, som skulle placeras ut över hela landet, skulle utformas. Utformningen av brännerierna präglades av samtidens ideal för produktionsanläggningar, där varje del av produktionen bestämde respektive byggnadskropps volym, plan och murverksöppningar. De färdiga anläggningarna skulle innehålla bränneri, pumphus, mälteri, kvarnhus, sädesmagasin, lagerkällare, kontor och bostäder.

Den storskaliga expansionen ledde dock snart till ett överskott av brännerier, och missnöjet hos landets bönder växte. Redan 1788 avskaffades monopolet förutom i Stockholm, Göteborg och ett fåtal andra städer. De sista Kronobrännerierna försvann på 1820-talet.

I Visby beslutades att ett Kronobränneri skulle uppföras på den plats som idag utgör museikvarteret. Placeringen intill den breda Strandgatan och närheten till hamnen gjorde platsen väl lämpad för transporter både land- och sjövägen. Kanske bidrog också de flera befintliga brunnarna i kvarteret till att platsens ansågs lämplig. Kronan köpte först den Schlauska tomten år 1776 för att året därpå även köpa den södra fastigheten, den vid tiden kallade Enequistska tomten, och Kronan blev därmed ägare till hela kvarteret. Bränneriet började uppföras år 1776 och byggnationen tycks ha genomförts mycket fokuserat och snabbt eftersom det stod färdigt redan i början av 1780-talet4. Etableringen innebar en stor omdaning av platsen. Av kvarterets befintliga byggnader behölls endast de delar som kunde införlivas i den nya kvartersstrukturen, som det medeltida packhuset på den tidigare Enequistska tomten, vissa grundmurar och delar av de byggnadskroppar som gränsade ut mot gator och gränder. Resten bröts ner och användes som fyllnads- och byggnadsmaterial.

I samband med att brännerianläggningen uppfördes ritades situationsplaner över kvarteret. Den ena är daterad 1778 och den andra 1788 och visar hur kvarteret såg ut när omdaningen pågått i två år, respektive när kvarteret stod färdigt.

Brännerikvarteret sträckte sig i souterrain från stadsmuren väster om Strandgatan och upp till Mellangatan och mellan nuvarande Brännerigränd i söder och Dubbens gränd i norr. Den första byggnaden att stå färdig var själva bränneriet, med långsidan mot Strandgatan. Den blev en högrest byggnadskropp med stora fönster, men i övrigt avskalad gestaltning. På fasaden mot Strandgatan placerades en inskriptionstavla där kronans brännvinsmonopol proklamerades:

Kronans Braenneri Hus uppbyggdt år 1776 på Kongl Befalning genom Gen. Lieut. Landshöfdingen m.m. Friherre Carl Otto vin Segebadens försorg.

Kvarteret byggdes upp under ledning av murarmästare Johan Niklas Chemnitz bestod då det stod färdigt av flera till viss del sammanlänkade byggnader placerade kring en gemensam gård. Varje funktion i bränneriprocessen försågs med en egen byggnadskropp: bränneri med hästdrivet pumphus, mälteri, kvarnhus med hästdriven vandring, sädesmagasin, lagerkällare, kontor och bostäder. Bostäderna var placerade i byggnadskropparna mot Brännerigränd. Från Brännerigränd fanns också en entré till gården flankerad av två mindre byggnader. Kvarteret som tidigare varit indelat i tre kvarter omorganiseras under Kronobränneriets tid till två, likt dagens fastighetsreglering. Den kvartersstruktur som tillkom i samband med uppförandet av Kronobränneriet är i stort densamma som finns på platsen idag.

Kronobränneriets byggnader uppfördes i enlighet med de typritningar som tagits fram av Kronan, men med vissa lokala anpassningar efter platsens förutsättningar och den lokala tillgången på byggnadsmaterial. I Visby uppfördes byggnaderna i kalksten, putsades och avfärgades, troligtvis i en ljust gul kulör - något fått stort genomslag genom upptäckten av järnvitriolens egenskaper som beständigt och billigt pigment för kalkfärg och genom den byggnadsordning som fastslagits för Stockholm vid 1700-talets mitt där gula fasader lagstiftades. Taken skivtäcktes och fönstren var antingen stående rektangulära, kvadratiska eller liggande rektangulära varierande mellan välvda och plana överstycken. Träbågarnas ursprungliga kulör har sannolikt varit pigmenterad med ett tidstypiskt jordpigment - vanliga kulörer vid tiden var järnoxidrött, kimrök, grönjord eller mörk guldockra. Det gamla och vad som beskrivs som ”till hälften medeltida” packhuset bibehölls men blev ”ansenl. Reparerat och ånyo indelt.” I bottenvåningen inreddes vaktmästarbostad om två rum och kök samt två drängkammare. Kronoinspektörens, som var bränneriets främste tjänsteman, bostad inreddes en trappa upp med sal, fyra kamrar, kök och skafferi samt två kontorsrum. Bostäderna hade ingång från Strandgatan men inspektörens bostad kunde också nås från gården via en ramp. Ovan det fanns tre magasinbottnar för spannmålsförvaring. I källaren fanns flera förvaringsutrymmen och latrinsystem.

På ömse sidor om den välvda körporten mot Mellangatan fanns kolkällare och materialförråd. Ovanför bodde Brännmästaren i en bostad med sal, fyra kamrar, kök och två förstugor. I längan mot Brännerigränd finns i källaren ett välvt rum, som i stil inte ansluter till bränneritiden. Förmodligen är det vad som på kartan från 1778 benämns som ”valft brygghus”. Precis som packhuset bedömdes det troligtvis vara tillräckligt stadigt i sin konstruktion för att kunna inarbetas i brännerikvarteret, och fick därför stå kvar. Ovanpå den välvda källaren, längst upp mot Mellangatan fanns brygghus och i våningen där ovanpå bodde bokhållaren i en bostad med sal, fyra kammare och kök. En trappa upp från gården (via den stora stentrappan med smidesräcken) bodde verkdrängar i två kammare och kök. På vindarna förvarades spannmål men där fanns också bostäder för den lägre betjäningen. På ömse sidor om den stora stentrappan på gården fanns dryckeskällare.

Innergården hade en tydlig funktionell prägel med stora portöppningar till produktionslokalerna i samtliga väderstreck. Förmodligen var ytan helt eller delvis hårdgjord och belagd med kullersten. Mot innergårdens östra fasad, dåvarande kvarn- och spruthuset, löpte en ramp för lastning. Vid innergårdens sydöstra hörn byggdes en tvåarmad trappa med smidesräcken fästa mot kalkstensdockor krönta med smidda klot. Trappan ledde in till bostadsdelen där bland annat brännmästaren bodde. Ytterligare en ramp från gården ledde upp till Kronobränneriets inspektörsbostad i packhuset.

Bränneriet krävde en mycket god och störningsfri vattenförsörjning, vatten leddes till kvarteret från kringliggande brunnar i så kallade pipholtar och lagrades i flera reservoarer inom kvarteret. En stor murad reservoar låg vid Mellangatan (i den så kallade Kvarnbodens södra del), en annan låg i Kvarnbyggnaden mot gården och ytterligare en fanns nedsänkt i pumphusets källare. Dessa reservoarer var sammanbyggda av ledningar som gick via två brunnar på gården.

Det nationella projektet med kronobrännerier blev inte så framgångsrikt som Kronan hoppats och redan 1788, bara tio år efter att Visbys bränneri färdigställts, upphörde monopolet och kring sekelskiftet 1800 avslutades bränneriverksamheten helt även i Visby.