Nyfiken på. Tingen berättar om Sundsvall under fyra århundraden. 1600-talet

Fram till 1800-talet var en stad en plats där invånarna fått särskilda förmåner av statsmakten, till exempel ett visst mått av självstyre och rätten att följa den lag som gällde enbart för städerna. I den meningen fanns det ingen stad i Sundsvallstrakten före grundandet på 1620-talet. Men det har funnits samhällen vid flodmynningarna till Sundsvallsfjärden långt innan dess. Storleken på befolkningen har nog varierat men bebyggelsemönstret har upprepat sig genom århundradena. Från olika tider men på samma platser i trakten vittnar i tur och ordning storhögar, runstenar, medeltidskyrkor och historiska dokument om en kontinuitet av förtätad bebyggelse i Sundsvallstrakten, från järnåldern och fram till vår tid. Spåren av dessa historiska föregångare till dagens stad hjälper oss att förstå hur livet vid Sundsvallsbukten förändrats genom ständiga kontakter med världen utanför, precis som det fortsätter att göra idag.

Tidiga och tydliga tecken på samhällen i trakten är de storhögar som återfinns till exempel vid Njurunda, Högom, Timrå, Skön och Alnö. Det är väldiga monument och anger platserna för stormannagårdar från tiden omkring 300 – 600 e Kr., alltså från folkvandringstiden fram till den period när tidigmedeltida kungadömen började ta form i Europa. Högarna i Sundsvallstrakten var sin tids statusbyggen där den elit som gjorde vinster på det jämtländska järnet markerade sin position i landskapet. Högomsgraven är arkeologiskt undersökt och fynden från utgrävningarna vittnar om att man redan på den tiden hade kontakter med kontinenten. Glas, guld och annan lyx som importerats från främmande länder visade upp ägarens status och kunde delas ut som prestigefyllda gåvor av den storman som ville knyta folk i bygden till sig – föremål likt dem vi nu kan se i utställningarna bidrog alltså till att hålla ihop tidiga samhällen vid Sundsvallsfjärden.

På samma platser men från 1000-talet är det istället runstenar som ger belägg för tidiga samhällen i Sundsvallstrakten, liksom för deras kontakter med omvärlden. Runstenarna i trakten kommer från den tid då en kungamakt med anspråk både på Svea- och Götalandskapen börjat växa fram, men något enhetligt svenskt rike som innefattade även Mellannorrland fanns inte ännu. Runstenarna vittnar ändå om att traktens sociala elit delade kulturella föreställningar och uttryck med eliterna söderöver. Stenarna har till exempel kristna symboler och visar alltså hur man tog efter den europeiska religion och kultur som spred sig norr och österut över Europa vid tiden. Vikingatida resor och handel hade fört med sig kulturella influenser. Runstenarna är för övrigt också de äldsta skriftliga källor som ger namn på kvinnor och män som levde här i området för omkring 1000 år sedan, till exempel Altrud i Attmar, Disvi i Berga och Björn i Skön.

Många av Sundsvallstraktens runinskrifter återfinns i närheten av kyrkor med medeltida ursprung. Omkring år 1200 fanns stenkyrkor i till exempel Skön, Alnö, Attmar och Kvissle, men man får anta att det innan dess funnits träkyrkor för gudstjänstlivet. Kyrkbyggena vittnar inte bara om att den kristna kulten definitivt slagit rot utan också om bygdens omvandling mot ett medeltida samhälle, med en ny social och politisk ordning, en förändrad ekonomi och en ny kultur. Befolkningen runt Sundsvallsbukten inlemmades allt eftersom i den administrativa organisation som omfattade hela Europa genom att indelas i socknar som sorterade under stift. Landskapet hörde under medeltiden till Uppsalastiftet, som åtminstone från 1300-talet företräddes av en prost placerad i Skön. Kyrkans prästerskap utgjorde en ny social kategori i trakten. Och de kom med nya krav på invånarna. I de skriftliga dokumenten kan vi se hur man förhandlade med män från områdets världsliga elit – till exempel lagmannen Nils, som förmodligen hörde hemma i Birsta – om utbetalningen av kyrkliga skatter. Skatter var alltså en annan nymodighet som befolkningen nu fick vänja sig vid, även om flera exempel ur källorna klagar på norrlänningarnas bristande betalningsvilja.

I spåren av kyrkan följde kungamakten och Medelpad inlemmades med tiden som ett landskap i det medeltida svenska riket. Många svenska städer grundades under medeltiden, men ingen som låg norr om Gävle. Kungamakten försökte också reglera den norrländska handeln och styra den till Stockholm. Men trots att ingen av de ovan nämnda orterna i trakten fick kungliga privilegier, och därmed blev stad i rättslig mening, så fyllde några av dem ändå viktiga urbana centralortsfunktioner. Det kanske tydligaste exemplet på det är Selånger. Där fanns en tingsplats för att hantera regionala frågor och rättsfall där man dömde enligt Hälsingelagen, som var namnet på den lag som gällde för hela Norrland. Här fanns åtminstone från början av 1300-talet också kungamakten representerad genom en kungsgård, en så kallad husaby, dit skatten till kronan skulle levereras. Eftersom vattennivån var högre än idag låg platsen vid havsfjärden, så här fanns också en hamn som gjorde att skattepersedlar och andra varor lätt kunde transporteras. Namnet på hamnen, S:t Olofs hamn, antyder också ett annat viktigt skäl till att resa genom trakten: här började den pilgrimsled som förde till helgonets grav i Norge. Kungamakten gav alltså inga för staden typiska privilegier till Selånger. Men det hindrade inte representanterna på tinget år 1519 från att ta saken i egna händer och själva besluta att S:t Olofs hamn skulle fungera som en sådan, fri från avgifter för den som ville komma med nyttiga varor.

Biörn Tjällén, Docent i historia, Mittuniversitetet

I augusti månad år 1621 utfärdade riksrådet i konungens frånvaro provisoriska privilegier för Sundsvalls stad. Detta bör ses som året för stadens grundläggande, men de formella privilegierna utfärdades först några år senare, den 15 april 1624 av konung Gustav II Adolf själv. I dessa utvidgades också stadens rättigheter och egendomar något. Handeln skulle koncentreras till staden, som dessutom fick rätt till en frimarknad i Borgsjö socken, dit det var tänkt att handeln med Jämtland skulle koncentreras. Staden fick dessutom tillgång till jord som borgarna kunde bruka för sina egna behov. Viktigt för framtiden blev de fiskevatten som staden fick vid Brämön och det närliggande fastlandet kring Lörudden och andra kringliggande fiskehamnar.

Varför grundades då Sundsvall? De nya städerna vid denna tid var många, inte minst de i Bottenhavs- och Bottenviksområdet. Sedan slutet av 1500-talet fanns Hudiksvall och Härnösand. Uleåborg anlades 1605, Söderhamn 1620, Umeå 1622, Piteå 1621, Luleå samma år, liksom Torneå. Lanthandeln kunde inte längre tolereras, utan handeln skulle kontrolleras med kraft och via de nya städerna. Grundandet av Sundsvall passar väl in i detta sammanhang. Ur kronans perspektiv gav detta stora vinster genom att det underlättade uttaget av tullar och skatter.

Östersjön drogs under denna tid in i det internationella handelssystemet, där framför allt Nederländerna och Storbritannien hade intresse av de varor som fanns här – spannmål från dagens Polen och Baltikum; beck, tjära och andra trävaror från de skogrika områdena längre norrut. Även politiskt ökade dessa staters intresse över att kunna kontrollera Östersjörummet. Den svenska stormakten strävade å sin sida att utnyttja denna efterfrågan samtidigt som den ville stärka sin kontroll över ekonomin. Då kom också tidens vedertagna internationella ekonomiska teori väl till pass. Den brukar benämnas ”merkantilism” och syftade efter att öka statsmaktens styrka genom att kontrollera handeln. Importen skulle vara så liten som möjligt och exporten skulle maximeras. Målet var att landet skulle få en positiv handelsbalans. Tullarna blev en viktig inkomstpost för statsmakten och då var det en fördel om handeln kunde dirigeras till ett mindre antal hamnar – städerna.

Denna ekonomiska politik var alltså grunden till att Sundsvall fick sina stadsprivilegier. Det rörde sig snarare om en begränsning av den tidigare relativt fria norrlandshandeln, som nu bara skulle få bedrivas i städerna. Entusiasmen i Medelpad för den nya staden var därför begränsad. Tanken var att handeln i Medelpad skulle koncentreras mot Sundsvall, men i verkligheten var det till en början få handelsmän som flyttade in i staden. Antalet hantverkare var också ganska fåtaliga. I privilegierna nämns att Sundsvall hade tillkommit på initiativ av ”undersåtar och smeder” i Medelpad, och även om det var lite si och så med denna önskan avslöjar det att kronan också hade tänkt sig att här skulle koncentreras ett antal smeder som kunde tillverka gevär åt kronan. Det är därför Sundsvalls stadsvapen idag ser ut som det gör: två korsande muskötgafflar med en s.k. stormhatt ovanpå, vilket refererar till vapentillverkningen. Denna blev emellertid kortvarig och i stället koncentrerades den till Söderhamn.

Sundsvall var en stad med ringa ekonomisk styrka, även om man kan märka en viss tillväxt mot slutet av århundradet. Här fanns inga centrala administrativa funktioner, som hos grannstaden Härnösand, där det en kort tid fanns en landshövding och som i mitten av århundradet blev en stiftsstad. Sundsvall var inte heller någon stor stad. Snarare kan vi tala om att det vid denna tid rörde sig om en större by. Från att i begynnelseskedet ha haft endast omkring 200-300 invånare, växte staden till 400 invånare år 1700. Ekonomin började emellertid komma igång så smått under de sista decennierna av seklet. Handeln med trävaror blev viktigare, stimulerad av en ökad efterfrågan. Till en del stimulerades den av den stora efterfrågan på trävaror som uppstod efter den enorma branden i London år 1666, då mer än 100000 människor måste få nya bostäder och ett stort antal offentliga byggnader behövde ersättas. Men fortfarande var Sundsvall en ”stad” som väntade på att fyllas med ett innehåll.

Jan Samuelsson, Professor emeritus, Mittuniversitetet

Ur Sundsvalls stads domböcker 1652

”Blåkullafärder och krigsuppbåd”. Ur Sundsvalls historia, del 1. Nils Ahnlund, 1921