Nyfiken på. Tingen berättar om Sundsvall under fyra århundraden. 1800-talet

Stadsbranden i Sundsvall en junidag 1888 kom på många sätt att markera slutet på ett händelserikt århundrade för staden. Det var en imponerande utveckling som ägt rum på förhållandevis kort tid, både i Sundsvall och i dess omgivning. Den vid seklets början inte mer än lätt förvuxna fiskeby, som återuppbyggts efter den tidigare branden 1803, hade omvandlats till centrumstad för ett av Europas största skogsindustridistrikt. Att Sundsvalls omvandling under 1800-talet varit lyckosam, i alla fall för vissa, visades i de nya stenpalats som mot seklets slut reste sig ur askan efter den gamla nedbrunna trästaden. Borgarklassens starka position i det medelpadska lokalsamhället reflekterades i deras nya bostäder, i såväl stadspalatsen i innerstaden som i deras sommarvillor i Petersvik.

Sundsvall under 1800-talet kan på flera sätt betraktas som ett fönster att se den samtida världen genom. Seklets strukturomvandlingsprocesser, som så kraftigt omdanade fiske- och handelsstaden Sundsvall, var gemensamma angelägenheter, möjligheter och problem för folk lite varstans i Sverige och världen. Nya idéer om socialism, konservatism och politisk, eller i alla fall ekonomisk, liberalism, spreds över världen. Även om huvuddelen av 1800-talet för Sveriges del utrikespolitiskt sett blev fredlig, så kom imperialism och nationalism, både tankemässigt och i praktiskt utövande, att skapa nya konflikter och nya förtryckande system runt om i världen.

Den politiska, ekonomiska, sociala, kulturella och idémässiga omdaningen av samhället ökade i styrka under 1800-talet. Det var inte bara i Sundsvall gränser flyttades och borgarklassen blev den dominerande politiska kraften. Förlusten i 1808-1809 års krig medförde att Sverige tvingades avträda ”östra rikshalvan”, Finland, till Ryssland. Istället kom Sverige att bilda union med Norge, vilken upplöstes först 1905. Det gustavianska enväldet ersattes dels med en ny grundlag, 1809 års konstitutionella författning, dels med en ny ”franskimporterad” kungaätt, Bernadotte, på Stockholms slott. 1866 ersattes så ståndsriksdagen av en tvåkammarriksdag. Ett tydligt tecken på nya maktkonstellationers etablering, ståndssamhällets fall och klassamhällets intåg, och på borgarklassens framflyttade ställning. Folket gick från att vara undersåtar i en konglomeratstat till medborgare i en nationalstat. Den absoluta majoriteten av dem var fattiga och förtryckta arbetare i lantbrukets eller industrins tjänst.

Även om urbaniseringen och industrialiseringen tilltog i styrka under hela det långa seklet såväl i Sundsvall som i Sverige bodde huvuddelen av svenskarna under 1800-talet på landsbygden, och försörjde sig på ett eller annat sätt inom jordbruket. Men även agrarsamhället var i stadd förändring, och skillnaderna inom och mellan olika grupper i jordbruket var stora. Antalet egendomslösa ökade i antal, emedan mer välmående bönder blev till hemmansägare. På sikt skulle de egendomslösa jordarbetarna bli en viktig arbetskraftstillgång för industrin, som för sågverken runt Sundsvall. Vissa flyttlass gick dock längre än till inhemska industriorter. Ungefär 1,5 miljoner svenskar lämnade Sverige från mitten av 1800-talet fram till 1920. De flesta utvandrade till USA, och återvände aldrig. Vid perioder av svält eller politisk konflikt, som vid nödåren i slutet av 1860-talet eller efter Sundsvallsstrejken 1879, ökade emigrationen.

1844 inledde Sundsvalls lasarett och kurhus sin vård av kolerasjuka på Holmgatan vid Åkroken. Där tog de emot skadade och sjuka som kunde botas, även veneriskt sjuka. Epidemiskt sjuka vårdades på grund av smittorisken i tillfälliga sjukstugor eller i hemmen. De obotligt, långvarigt eller kroniskt sjuka som inte hade råd med en privatpraktiserande läkare, kunde tas om hand av fattigvården. Koleran kom till Europa för första gången 1817. Det var hemvändande brittiska soldater från fälttågen i Indien som spred sjukdomen. Under perioden 1834–1874 drabbades Sverige av elva epidemier då 37 000 dog. 1834 rullade liktransporter genom Stockholms gator. 1853 kom en ny koleraepidemi. Författaren August Strindberg skildrar i sin bok Tjänstekvinnans son hur kyrkklockorna pinande ringde hela dagen och bårar bars över kyrkogården. ”Dödgrävarna komma och gå med sina spadar.” Själv fick han som fyraåring som skydd mot sjukdomen bära en amulett av kopparplåt i ett blått band på bröstet och tugga på en rot hela dagen. Både 1834 och 1853 var dödsfallen få i Sundsvall. 1855 däremot fick Sundsvall ett värre utbrott av kolera, som koncentrerades främst till Norrmalm. Det var fattigt och tättbebyggt, marken var sank. Troligen spreds smittan från dassen till brunnar i området. 1866 drabbades Sundsvall av koleran för sista gången. Myndigheter och press manade till lugn och hävdade att oro och fruktan kunde framkalla sjukdomen. Det blev den värsta omgången. 184 insjuknade och 84 avled. Senare under 1800-talet blev sambandet mellan förorenat vatten och sjukdomar tydligt. Lösningen var att ge stadsinvånarna bättre vatten och bättre avlopp. Idag vet vi att koleran sprids genom dricksvatten som smittats av infekterat avlopp.

TBC har alltid funnits men det var när folk flyttade ihop i städer under 1700 och 1800-talen och man bodde trångt i dåliga bostäder, som sjukdomen spreds och blev en folksjukdom. I folkmun kallades sjukdomen för lungsot eller den vita pesten och den drabbade ofta unga vuxna. Det dröjde ända in på slutet av 1800-talet innan sjukdomsförloppet fick sin lösning med bra behandlingsmetoder. Tuberkulos är en smittsam sjukdom som uppkommer genom att tuberkelbakterien sprids genom de lungsjukas upphostningar. Botemedlet mot lungtuberkulosen hette ren och frisk luft, maten skulle vara rik och fetthaltig och patienten skulle växla mellan rörelse och vila. Luftkuranstalter och sanatorier fanns både i Tyskland och Schweiz för de som kunde betala. För övriga fanns tuberkulossjukstugor.

Åtgärder sattes in för att minska spridningen av bröstsjukas upphostningar på offentliga platser som skolor, samlingslokaler, caféer, fabriker, järnvägsvagnar samt desinfektion eller rengöring i lägenheter som bebotts av lungsjuka. I Sundsvall gjordes kostnadsfria hembesök. Det delades ut spottflaska, termometer, tandborste, matpolletter, förhållningsregler och en påse för tvätt. Desinfektion av hemmet ordnades, tvätten togs omhand av en tvätterska samt att den drabbade fick koststöd. Läkaren Gotthilf Steenhoff besökte skolor, undervisade i hygien och gjorde hälsokontroller. Han startade även föreningen Frivillig hjälp. Sommarlovskolonier organiserades. Tuberkulossjukstugor fanns tillgängliga för fattiga med tbc. 1913 öppnade Tuberkulossjukhuset i Sundsvall. Efter andra världskriget påbörjades massvaccinering som pågick fram till 1975.

På 22 olika platser i Sverige demonstrerade omkring 150 000 personer på första maj 1890. Sundsvalls var inget undantag. På Storgatan marscherade 10 000 människor. Här fanns ett starkt arbetarfäste sedan strejken 1879 – som var Sveriges första stora strejk.

I hela den industrialiserade världen var denna dag, 1890, premiär för arbetarrörelsens 1 maj-firande. Industriarbetare över hela världen demonstrerade för åtta timmars arbetsdag. I Sundsvalls tidning stod det att läsa 3 maj 1890:

Längst fram i förstamajtåget gick fröken Märta Nordén i svart klänning med rött band, röda långa handskar och rött ansiktsflor. Hon bar ett vitt demonstrationsstandar med slagordet ” 8 timmars arbete, 8 timmars frihet, 8 timmars hvila.

Råsocker kom till Europa från europeiska kolonier på det södra halvklotet. I Europa raffinerades råsockret och fick sin vita färg. Sockret betraktades till en början som ett läkemedel. Apotekarna tillredde medikamenter där sockret var en viktig beståndsdel. Marsipan salufördes som ”hjärtsocker för sjuka”.

Användandet av socker fick från sent 1700-tal fäste hos städernas framväxande borgerlighet. Det var en statusvara som signalerade fest! Under 1800-talet började en inhemsk produktion av socker. Det innebar att varan blev betydligt billigare. Kafferep med sju sorters kakor blev populärt.

Läsk och sötsaker förknippas idag med fest. Från 1800-talet till mitten av 1900-talet värderades socker högt och var dyrt. Vid dop, bröllop och begravningar bjöds gästerna på mat, kaffe och sötebröd. Med sig hem fick de karameller prydda med bilder, ord och symboler. Karamellerna var inte tänkt att ätas utan sparades som minne.

• Edvinsson, Sören, Den osunda staden: sociala skillnader i dödlighet i 1800-talets Sundsvall = [The unhealthy town] : [social inequality regarding mortality in 19th century Sundsvall], Demographic Data Base [Demografiska databasen], Univ., Diss. Umeå : Umeå universitet, 1992.,Umeå, 1992.

• Humble, Sixten & Ahnlund, Nils, Sundsvalls historia Del III Tiden 1803-1862, Sundsvall, 1921.

• Svedin, Glenn, "En ohyra på samhällskroppen": kriminalitet, kontroll och modernisering i Sverige och Sundsvallsdistriktet under 1800- och det tidiga 1900-talet, Brutus Östlings bokförlag Symposion, Diss. Sundsvall : Mittuniversitetet, 2015,Höör, 2015.

• Tedebrand, Lars-Göran (red.), Sundsvalls historia, Stadshistoriska komm., Sundsvall, 1996-1997.

• Torell, Örjan, Den osynliga staden: en gestaltningsmodell hos Olof Högberg, Ludvig Nordström, Bertil Malmberg, Birger Sjödin, Karl Östman, Lars Ahlin och andra svenska författare fram till våra dagar, h:ström - Text & kultur, Umeå, 2008.

• Östman, Karl, I Stenstad: [noveller och andra texter], Karl Östman-sällskapet, [Härnösand], 2009.