Förr i tiden var det fullt med sommargäster i Kållered

Den här berättelsen grundas på ett kapitel i hembygdsföreningens skrift nr7 1990 författat av Gördis Johansson (1919–2005, född Börjesson). Gördis var en entusiastisk medarbetare i föreningen under många år.

Gördis föddes på Lilla Vegagatan 5 och hade ingen anknytning eller släkt till Hallen. Tillsammans med sina föräldrar och två syskon var hon vad man kallar sommargäster på Hallen i Kållered. De hyrde från 1936 och nio år framåt sommarbostad hos lantbrukarfamiljen Fredrik och Maria Magnusson. Gördis familj fick därefter möjlighet att köpa en bit mark där de byggde ett eget litet hus som fick adressen Långaberget 3. Gördis förlikade sig aldrig med namnet Långaberget, hon förstod inte vilken anknytning det hade till Hallen.

På 30-talet växte det upp sommarstugor som svampar i Kållered. Det var en blandning av små fina hus och masonitbyssjor. Tomterna var oftast arrenderade på obestämd tid, undantagsvis friköpta. De flesta är borta nu.

Familjen Magnusson bestod av mannen Fredrik, hustrun Maria, samt en dotter Valborg som hade två pojkar i samma ålder som min syster och jag.

Hur klarade värdfamiljen bostadsfrågan under sommaren? Jo, mannen Fredrik låg i kökssoffan, makan Maria, dottern och hennes barn i en skrubb på vinden. Maria i en säng på tvären i skrubben och de övriga med huvudet strax under takåsen och fötterna mot den lilla ingången. Men allt fick gå under dessa sommarmånader.

Vilken värme och vilken luft det måste ha varit i detta utrymme på vinden! Rent och fint var det alltid hos Magnussons.

Det var ett paradis för oss stadsbarn, få springa ute på ängarna, åka i hölass och ha husdjuren så nära inpå varje dag. Man fick en inblick i hur en småbrukarfamiljs liv var. Så annorlunda mot en stadsfamiljs.

Det kunde vara att plocka bär som sedan såldes, att hämta korna som betade i utmarkerna när de skulle hem för att mjölkas. Därför var vi mycket i markerna och lärde oss att känna igen de olika platserna med de konstiga namnen som Ulvekulla, Bölets damm, Tuttjärn, Vetetjärn, Fysjön mm. Vi fick ”beta” korna efter vägkanterna, knacka porslin till hönsen. Porslinet gav man dem i stället för snäckskal. Vi barn höll ihop dagligen.

Åka efter häst var också en upplevelse. Ett par gånger varje sommar åkte vi med till kvarnen i Götaforsliden. En gång i veckan var det mjölkkörning. Mjölken skulle till Kållereds station som var uppsamlingsplats för all mjölk från gårdarna. Den transporterades sedan till Göteborg.

Mjölkköraren var också skickebud, att köpa jäst och snus var det vanligaste. Postutkörning med brevbärare fanns inte. Järnvägsstationen fungerade som post. Man fick gå in och fråga om det fanns någon post.

Sommargästerna åkte inte till Göteborg under sommarmånaderna utom om det var alldeles nödvändigt. Min pappa åkte till arbetet varje dag med tåg eller buss. Han gick till stationen, det tog ungefär en halvtimma.

Barnfamiljerna var kvar hela veckan. Kläder skulle tvättas, de kokades i en stor gryta som stod vid en brunn som ofta sinade. Då körde Fredrik kläderna till Långåkersbäcken så de kunde sköljas. Vatten till hushållen hämtades i 50-liters flaskor i Långåkers källa.

Lördagarna gick kvinnorna till affären, en fantastisk lanthandel. Där hängde hinkar, tofflor, och diverse annat i taket. Manufakturvaror, järnvaror och livsmedel. Fotogen till spritköken som man lagade maten på var viktigt. Varorna kördes hem till oss av lanthandlaren med häst och vagn.

Fiskbilen kom två gånger i veckan. En fotogensäljare från Mölndal körde runt bland gårdarna. Då och då kom det ”knallar” på besök. De hade ofta öknamn såsom ”Klockemakaren” och ”Koralen”, denne var barnen livrädda för.

När höet skulle bärgas var det semestertider för sommargästerna. De hjälpte gärna till i sina vita byxor. Men de flesta hade nog aldrig hållit i en högaffel och till kor och hästar hölls ett lagom säkerhetsavstånd. På söndagarna var det vanligt med gemensamma promenader runt omkring Hallen, till exempel till Tuttjärn eller Apelgårdarna och ibland så långt bort som till Heljered.

Logdans förekom på många gårdar. men då under stränga restriktioner. ingen eld, inga cigaretter, möjligen fick en fotogenlampa vara tänd. Min pappa, som var garanterat nykter, skötte ordningen och spelade på grammofonen som var musiken på danskvällarna.

Vi barn lärde oss att simma i Färåstjärn (Bergsjön) och vi kunde också avlägga simprov där. Promotionsdagen vid denna vackra sjö var en folkfest med magister Ahlström som promotor.

De första torsdagarna i juli och augusti var det Kungsbacka marknad och då skulle de bästa kläderna på. För barnen blev det examenskläderna, damerna hade hatt och kappa och herrarna kostymer. Vi tog ett tidigt tåg till Kungsbacka för att inte missa kreaturshandeln på ett litet torg bakom järnvägsstationen. Bönderna köpte smågrisar, hushållsgrisen var nödvändig i lanthushållet.