Armémuseum
De norska Polititroppene och den danske Brigade
Det var en gång en norsk, en dansk och ”Revolver-Harry”.
”Norsken” var kirurgöverläkare Carl Semb, ”dansken” var motståndsmannen och journalisten Ebbe Munck och ”Revolver-Harry” var den svenska kriminalteknikern och docenten Harry Söderman.
De var alla inblandade i skapandet av den militära utbildningen för norrmän och danskar i Sverige under perioden sommaren år 1943 till andra världskrigets slut i Europa i maj år 1945.
Dessa trupper skulle sättas in i Norge och Danmark vid krigets slut för att bland annat se till att de nazityska trupperna kapitulerar på ett ordnat sätt, arrestera krigsförbrytare och kollaboratörer och i värsta fall driva ut de nazityska ockupanterna med våld.
Flyktingar från Norge och Danmark
Efter den nazityska invasionen av Norge och Danmark den 9 april 1940 flydde tusentals människor därifrån till det icke krigförande Sverige. Under hela andra världskriget flydde omkring 60 000 norska medborgare och cirka 18 000 danska medborgare till Sverige. Många av de som flydde hit var män i värnpliktsåldern eller som redan hade gjort militär tjänstgöring i hemlandet.
Många av dem hoppades, men få lyckades, ta sig till Storbritannien för att där få militär utbildning och kunna fortsätta kampen mot Nazityskland. Under år 1943 började idén om en polisutbildning i Sverige bli verklighet och tusentals män som var kvar i landet och i vapenför ålder utbildades för att kunna skickas till hemlandet i krigets slutskede.
De norska ”hälsolägren”
Hälsoundersökning vid flyktingmottagandecentralen Kjesäter
Arkivverket.no
Överläkare Carl Semb var en internationellt känd kirurg och aktiv medlem i den norska motståndsrörelsen Hjemmefronten. När Semb flytt till Sverige tog han tag i de redan påbörjade planerna på att skapa så kallade helseleirer (hälsoläger) där personer som flytt Norge läkarundersöktes och vaccinerades. Det första ”hälsolägret” startades i juni 1943 och följdes av ytterligare 36 läger. Lägren fungerade som en militär mönstring för att ta ut lämpliga personer för militär utbildning.
Semb och Ole Berg, som var en av ledarna för Hjemmefrontens militära gren Milorg, hade kontakt med den norska exilregeringen i London och kunde därmed få de tillstånd och finansiering som behövdes.
Docent Harry Söderman
Harry Söderman hade redan gjort sig ett namn internationellt inom kriminalteknik. Han var den förste chefen för Statens kriminaltekniska anstalt (SKA) och hans expertis utnyttjades av bland andra FBI, Scotland Yard och Interpol. Som person hade Söderman, enligt den norske historikern och befälet i polititroppene Nils Ørvik, ”kolossal arbetskraft, en gnistrande initiativrikedom och ett suveränt förakt för auktoriteter”.
Under våren 1942 hade den norske justitieministern Terje Vold tagit kontakt med Söderman och framfört ett förslag på en utbildning av poliser i Sverige. Delar av den norska polisen hade blivit nazifierad efter Nazitysklands invasion och det behövdes en polisstyrka som kunde ersätta den då tyskarna kapitulerat. Söderman hade då tyckt det var för tidigt för ett sådant initiativ då kriget stod och vägde vid tidpunkten.
Runt årsskiftet 1942–43 hade kriget till stora delar vänt till de allierades fördel och frågan togs upp igen. Denna gång var tiden mer mogen och Söderman kunde tillsammans med Semb och Berg sätta i gång att planera utbildningen av norska poliser med svenska myndigheters godkännande och norska exilregeringens pengar.
Utbildningen av de norska polititroppene
Polititropper med sällskap utanför en av bostadsbarackerna vid Mälsåker slott.
Digitalarkivet.no
Den 11 juli 1943 började utbildningen av polititroppene och norska män som gjort en godkänd mönstring vid helseleiren skickades till olika platser i Sverige som valts ut för ändamålet. Platserna var inte anpassade för militär utbildning från början utan manskapet fick själva bygga sina sovbaracker och andra nödvändiga byggnader. Herrgårdar med stora marker användes för utbildningen, så som Johannesbergs slott i Uppland och Mälsåkers slott i Södermanland, men även naturområden som Älgberget i Dalarna.
En del av utbildningen planerades innehålla både vapen och skjutövningar. För att kunna använda vapen under utbildningen krävdes ett regeringsbeslut. Söderman använde då sin "gnistrande initiativrikedom" till att prata med rätt personer i regeringen vid rätt tillfälle och kunde därför få igenom den utbildningsplan som han utarbetat tillsammans med Semb och Berg.
Det var endast i en del av utbildningen som skjutvapen användes, i de andra delarna blandades teoretiska och praktiska övningar utan vapen. Till en början skedde utbildningen med lättare handeldvapen, men kom snart att utökas med tyngre vapen. Omkring 15 000 norrmän genomgick polisutbildningen och stod beredda att gå in i hemlandet vid Nazitysklands kapitulation i maj 1945.
Polititroppene sätts in i Norge
Den 12 januari 1945 anlände omkring 1 300 man ur de norska polititroppene i Kirkenes i Nordnorge. Finnmark, området staden ligger i, hade befriats av den sovjetiska armén under hösten 1944. Norska trupper både från Storbritannien och Sverige avlöste nu de sovjetiska i området och fungerade som representanter för den norska exilregeringen i London.
I sammanhanget bör norskamerikanen överste Bernt Balchen nämnas då han var chef för den grupp amerikanska flygare som i sina Douglas C-47 Skytrains trans-porterade polititroppene till Finnmark.
Tyskarna lämnade Finnmark i total förstörelse. Bilden visar förödelsen i Vadsös centrum.
Digitalarkivet.no
Efter Nazitysklands kapitulation 7-8 maj 1945 transporterades de norska polititroppene till Norge under 10 och 11 maj 1945. Trupperna var uppdelade i fyra områden, Finnmark, Narvik, Trondheim och Oslo. Polititroppene bestod då av 12 770 man, 792 hästar och 600 bilar. Under hösten år 1945 började upplösningen av polititroppene varav många valde att fortsätta sin militära bana och blev ryggraden i den nya norska armén.
I Armémuseums samlingar
Olyckan i Karasjok
De retirerande tyska trupperna hade lämnat efter sig mängder av minfält och försåtsmineringar som de norska soldaterna nu behövde ta itu med. I byn Karasjok ledde detta mycket farliga arbete indirekt till den värsta olyckan som drabbade polititroppene.
Fler minröjare behövde utbildas för att desarmera den stora mängd minor tyskarna lämnat efter sig. Den 1 maj 1945 ledde en officer en demonstration för ett 30-tal män som stod runt honom i en ring. En mina exploderade plötsligt och sammanlagt omkom 22 man och 9 sårades. En stor räddningsinsats sattes in där Balchens flygare släppte ned bland annat penicillin som blivit tillgängligt för USA:s armé. Behovet av en kirurg gjorde att överläkare Carl Semb själv kom till platsen för att hjälpa till.
Tyskarna hade minerat hela Finnmark. En norsk soldat visar en sprängladdning fäst med snubbeltråd mellan två träd. Dock osäkert om denna är tysk.
Finnmark Fylkesbibliotek
Operation Sepals
Operation Sepals bestod av hemliga baser längs den svensk-norska gränsen. Operationen var ett samarbete mellan norska Försvarets överkommando i London, amerikanska Office of Strategic Services (OSS), brittiska Special Operations Executive (SOE) och svenska hemliga underrättelsetjänsten C-byrån.
Manskapet på baserna bestod av norrmän ur Kompani Linge som tränats av SOE i Skottland och personal ur polititroppene. I samarbete med samer i områdena utförde de underrättelseverksamhet, sabotage samt vägvisning för flyktingar till Sverige.
Soldat vid basen Sepals I "Mons".
Roger Albrigtsen
Den danska brigaden
Soldat Bernhard Schwartzmann i den danska brigaden i Köpenhamn.
Frihedsmuseet
Ebbe Munck arbetade som journalist på den danska tidningen Berlingske Tidende. Kort efter Nazitysklands invasion av Danmark begärde Munck att få bli tidningens korrespondent i Stockholm vilket beviljades. I Stockholm byggde han upp ett nätverk som smugglade information från Danmark till Sverige och sedan vidare till britterna. På våren 1943 möttes Munck och Harry Söderman för första gången. Efter det mötet, där Söderman förmodligen nämnt planerna om en norsk polisutbildning, började Munck planera för en dansk motsvarighet.
Kapten Volmer Gyth och örlogskapten Paul Mörch från den danska militära underrättelsetjänsten blev inbjudna att besöka den norska polisutbildningen vid Johannesbergs slott i Gottröra. Besöket ökade entusiasmen för att starta en liknande dansk verksamhet, men vid denna tidpunkt var det få danska flyktingar i Sverige.
Nazisterna tar makten i Danmark
Den 29 augusti 1943 avgick den danska regeringen som till skillnad från förhållandet i Norge suttit kvar trots den tyska ockupationen. Tyskarna tog över det direkta styret i Danmark, undantagstillstånd infördes och det lilla som fanns kvar av den danska militären avväpnades. Efter maktövertagandet ökade antalet flyktingar till Sverige och bland dem fanns flera danska militärer som ville undgå internering i Danmark. I slutet av andra världskriget fanns sammanlagt omkring 18 000 danska flyktingar i Sverige, däribland omkring 7 800 judar varav de flesta flytt till Sverige under oktober 1943.
De första stegen mot en dansk brigad
Efter 29 augusti 1943 fanns inte någon regering som, likt Norge, kunde förhandla med Sverige eller finansiera den danska polisutbildningen. I stället fick danskarna söka stöd och pengar på andra håll. Den danska avdelningen av brittiska SOE tillfrågades, men fick nej till svar.
Då vände sig Munck och hans kollegor till den svenska samlingsregeringen för stöd för en polisutbildning likt den norska. Den svenska samlings-regeringen ställde då en kredit till den danska beskickningen om 5 miljoner kronor (cirka 90 miljoner kronor i dagens penningvärde) till militärutbildning av danskar och för omhändertagande av andra danska flyktingar. Krediten kunde utökas vid behov. Dessutom fick Danmark tillgång till vapen och material i depå i Sverige.
Övningar i "närkampshuset" i Håtunaholm, Uppland
Frihedsmuseet
Danska brigaden får svenska regeringens medgivande
Både major Carl Petersén vid svenska hemliga underrättelsetjänsten C-byrån och Harry Söderman var delaktiga i att få fram vapen och ordna förläggningar för danskarna. Söderman blev också utbildningschef för både de norska polititroppene och Danske brigaden.
Den 3 december 1943 medgav regeringen, under kung Gustav V:s ordförandeskap, att norska och danska polisutbildningar kunde sättas i gång på svensk mark. Norrmännen hade tjuvstartat redan under sommaren 1943, men nu hade båda ländernas utbildningar fått grönt ljus. Den första danska förläggningen låg i Sofielund i södra Småland och i slutet av kriget bestod brigaden av 3 600 man. Under sommaren 1944 bytte den danska polisutbildningen namn till Danske Brigade.
Till Danmark
Den 5 maj 1945 kapitulerade de nazityska trupperna i Danmark och det blev nu tid för Danske brigaden att bege sig över Öresund till Helsingör. På vägen över beordrades soldaterna hålla sig under relingen då man inte visste vilket bemötande de skulle få.
Den danska brigaden marscherar på Ströget.
Nationalmuseet, Köpenhamn
Minnessten på Jagtvej för de tre dödade från danska brigaden.
Hovedstadshistorie.dk
Efter att allt gått lugnt till och soldaterna kommit i land i Helsingör begav sig brigaden mot Köpenhamn. Där emottogs de av folkets jubel, men för en av bataljonerna inträffade en tragisk händelse.
Den 4:e bataljonen kom marscherande på Jagtvej i norra Köpenhamn i riktning mot Falkonér Allé då de blev beskjutna av män från HIPO (Hilfpolizei, uniformerad kår som hjälpte nazisterna) och en soldat i brigaden dödades omedelbart genom ett skott i hjärtat. Två andra blev också träffade och dog några dagar senare. Därtill sårades fjorton personer. Elden besvarades av 4:e bataljonen och efter 20 minuter var prickskyttarna nedkämpade.
Danska brigadens upplösning
Danska brigaden upplöstes i praktiken redan den 8 maj år 1945 och enheterna fungerade mer självständigt och i samarbetet med lokala motståndsorganisationer. Uppgifterna handlade nu om att ta hand om kapitulerade tyska soldater och deras vapen och utrustning, uppröjning, minröjning och bevakning av gränsen till Tyskland.
I Armémuseums samlingar
Livet i utbildningslägren
Både de norska och danska utbildningslägren låg utspridda över stora delar av Sverige.
Utbildning var både fysiskt och mentalt utmanande för de blivande polistrupperna. Dödsfall och skador under övningar förekom både i de norska och danska lägren.
Även fast utbildningen var tuff fanns det tid för nöjen och flera lägerchefer rapporterar om soldater som varit "överlastade" (berusade) vid ankomsten till lägren sent på kvällen. De orter som låg nära lägren fick besök av de unga männen i jakt på förströelse. En del orter anordnade danskvällar där de bjöd i soldaterna.
Lägerledningarna såg till att anordna aktiviteter för männen i lägren som till exempel filmvisning, artistbesök, studiecirklar, musikverksamhet och trekamp (schack, bridge och frågesport).
De norska polititroppenes utbildningsläger.
Armémuseum
Danske brigadens utbildningsläger.
Danforce-reenactment.dk
Nazityskland visste om polisutbildningarna
Nazityskland hade kännedom om polisutbildningarna genom sina agenter vilket inte verkade hetsa upp ledningen för utbildningen nämnvärt. Efter kriget skriver Harry Söderman "att tyskarna voro väl informerade om allt vad som försiggick var av många tecken att döma ganska uppenbart".
Den nazityska underrättelsetjänsten Abwehr hade skapat ett stort nätverk med frivilliga norrmän som agenter. Ett sätt för Abwehr att få information om polititroppene var att norska agenter utgav sig för att vara flyktingar och kunde därmed tas sig in i polititroppenes verksamhet.
För de allierade var polisutbildningen förstås ingen hemlighet utan den 31 januari 1945 rapporteras det från lägret Johannesberg till utbildningsledningen att "[i]nternatet besöktes av engelska, franska, ryska och amerikanska journalister".
Hur kunde detta ske i det neutrala Sverige?
Under andra världskriget var Sverige snarare icke-krigförande eller alliansfritt än neutralt om man ser på de beslut och åtgärder som togs av samlingsregeringen och myndigheter. Den svenska samlingsregeringen gjorde eftergifter till både Nazityskland och de allierade i linje med målet att hålla landet utanför kriget.
Under krigets första år drog segerrika nazityska trupper fram i Sveriges närhet. Efter ockupationen av Norge och Danmark i april 1940 var Sverige omringat av krigande makter då även Sovjet hotade från öster. De eftergifter som gjordes till Nazityskland var dock inte oomstridda utan ledde till exempel till Midsommarkrisen 1941 då nazityska trupper fick tillåtelse att transporterades till Finland genom Sverige.
Efter slagen om El Alamein och Stalingrad hösten 1942 och vintern 1943 vände den nazityska krigslyckan och de allierade var nu de som hade överhanden. Men mycket återstod av kriget.
Samlingsregeringen gjorde nu flera eftergifter till de allierade i olika former, polisutbildningarna och Operation Sepals är exempel på detta. Detta är en del av den svenska historien som det inte pratas om i samma utsträckning som eftergifterna till Nazityskland, men som var brott mot neutraliteten och alliansfriheten likaså.
Text: Bosse Bjerkerot, Statens försvarshistoriska museer
Källor
Armémuseums arkiv
Harry Södermans arkiv, Riksarkivet
Anders Johanssons arkiv, Riksarkivet
Grunnet, Niels (red.), Den danske Brigade. Köpenhamn, H. Hirschsprungs förlag, 1945.
Jespersen, Knud J.V., Brigaden: den danske Brigade i Sverige 1943-1945. Köpenhamn, Den Danske Brigadforening, 1993.
Johansson, Anders, Den glömda armén: Norge – Sverige 1939-1945. Rimbo, Fischer & Co., 2005.
Nielsen, K.V., Den danske Brigade i Sverige 1943-1945. Köpenhamn, Den Danske Brigadforening, 1985.
Roth, Thomas. ”En flotta i exil – den danska marinen i Sverige 1943–45”. I Marinmuseum årsbok 2001. Olle Melin (red.), 203-218. Karlskrona: Marinmuseum, 2001.
Söderman, Harry, Skandinaviskt mellanspel – norska och danska trupper i Sverige. Stockholm, Forum, 1945
Torell, Ulf, Fönster till den fria världen. Partille, Warne förlag, 2008.
Torell, Ulf, Hjälp till Danmark, militära och politiska förbindelser 1943-1945. Stockholm, Allmänna Förlaget, 1973.
https://snl.no/polititroppene
https://www.hhogman.se/polistrupperna.htm
Order this image
