Har tillhört Johanna Charlotta Leijonflycht, f 1812, d 1907, gift 18/8 1850 med Carl Jacob af Nordin, f 1797, d 1874. Brukad 1850 på Högbo bruk, Högbo socken, Gästrikland, Gävleborgs län.
Föremål från fru Inchen Malmaeus, f Malm, 1885-1951, dödsbo. Gåva 1971 av fru Margit Eriksson, Väståstrand, Örebro, svägerska till Inchen Malmaeus.
Månadens föremål, juni 2010, utställningstext.
Brudstrumpeband – ett vänskapsband
Strumpeband av den här typen knyts runt benet vid strumpans övre kant för att den inte ska hasa ner. Brudstrumpeband är särskilt utsmyckade strumpeband som bärs av bruden vid vigseln och bröllopsfesten.
Bruket med särskilda brudstrumpeband kom till Sverige, troligen från Tyskland, under 1700-talets slut och var vanligt till slutet av 1800-talet. Främst förekom brudstrumpeband hos de övre samhällsklasserna men också bland mer välbeställda i jordbrukarsamhället.
Brudstrumpebanden var en gåva till bruden från till exempel en väninna eller syster.
Sederna kring brudstrumpeband har skiftat mellan tid och plats. Vanligt var att bandet togs av bruden under ceremoniella omständigheter vid bröllopsfesten. I de flesta fall gjordes detta av en ung man, ofta marskalken. Ibland gjorde tärnorna det. Banden gavs sedan ibland till marskalken eller någon annan ung man.
Det finns och har funnits mycket skrock om strumpeband. Banden har, rätt använda, ansetts kunna bota bland annat hjulbenthet och ryggvärk, skrämma bort spöken, göra förlossningar lättare och skydda från ormbett.
Om du tappar ett strumpeband betyder det att någon tänker på dig.
Utställningstext/Evelina Sand, antikvarie.
Källa: Hagberg, Louise, Brudstrumpeband: undersökning om strumpebandet, särskilt brudstrumpebandets betydelse, ur Fataburen, 1921.
Add a comment or suggest edits
To publish a public comment on the object, select «Leave a comment». To send an inquiry directly to the museum, select «Send an inquiry».